Aftonbladet – 24 februari 1849, sida 3

vit angifven för andra lika beskaffade brott, som han föröfvat i egenskap af tillförordnad landskammercrare, är denna del af åtalet, enligt 10:de kap. 214 8 Rältegängsbalken och Kongl. kungörelsen den 18 Dec. 4823, förvisad till handläggning af Kongl. Kammar-rätten; cmedlertid är detta utslag understäldt Kongl. Götha Hofrätts pröfning; ägande Langlet att efter befogenhet i bemälde Hofrätt sig besvära i vederbörlig ordning. (G. H. 0. S. T.) DEN 24:pE FEBRUARI. Ett år är i dag förflutet, sedan en maktlysten, penninggirig och macchiavellistisk monark, samt en af lärdomshögfärd och sjelfinbillning förhärdad minister genom sitt blinda trots framkallade revolutionens storm öfver Frankrike, samt inom få dagar störtade den förres dynasti från en thron, som sannolikt icke mer kommer att återuppresas. Det är icke vår mening att här med ett återupprepande skildra de många andra hvälfningar och händelserika skiften, som Februarirevolutionen dragit efter sig i det öfriga Europa; den nyfödda frihetens och patriotismens försök att afkasta förtrycket och bortrensa korruptionskällorna; elier det för en blifvande häfdatecknare så lärorika skådespelet af furstarnes ödmjukhet och eftergifvenhet när de sågo sig 1 faran, deras uttryck af erkänsla för folkets moderation och deras vänliga ord om försoning, för att vinna tid att insöfva lättrogenheten cch sedan med förnyad oböjlighet svänga jernspiran och bajonnetterna öfver sina,! genom denna list ånyo kufvade, undersåter, likasom för att oåterkalleligen hos folket inpregla vigten af det bekanta språkot: Förliter eder icke uppå förstar! Allt detta kommer naturligtvis att få sina häfdatecknare, och 1848 års historia blir i nyssnämnde hänseenden utan tvifvel den intressantaste krönikan på detta århundrade; men vi ha erinrat om detta årsskifte egentligen för att möta ett talesätt, som man oftal: nog får höra yttras, cch som hör till en af dessa villfarelser, hvilka visserligen icke ega någon annan halt än munvädrets, men likväl, ovederlagda, lätt kunna fästa sig hos en och annan. Man hör nemligen sägas, att revolutionerna i Frankrike och Tyskland ledt till ingenting annat än stagnation i affärerna, industriens ruin och talrika enskilda lidanden, utan att lända till någon förmån för reformerna och frihetens stadfästande; att många vänner till en sansad frihet nu i stället, uppskrämda af öfverdrifterna och af kommunistpartiernas försök att skaka sjelfva samhällsbyggnadens grundvalar, snarare kastat sig på reaktionens sida, o. s. v. Dylika föreställningssätt, som dessa, hafva så mycket skenif för sig, att det åtminstone lönar mödan un-4g dersöka huru dermed förhåller sig i sjelfvali verket. För det första måste vi ånyo upprepal(c t Y f i a hvad hvarje klok menniska lärer vara ense! ora, att revolutioner i sig sjelfva ingalunda äro någonting önskvärdt, utan ett ondt som man gerna undviker så vidt möjligt är, emedan de aldrig kunna aflöpa utan svåra materiella känningar; men också på andra sidan, atts om maktegande regenter och klasser visste å hvad deras egen frid tillhörde och gjorde bil-c liga eftergifter åt folkens fordringar på rättvisa och jemlikhet inför lagen, så behöflde icke t några revolutioner inträffa. Både konung Ludq vig Filip, Fredrik Wiihelm IV i Preussen,!y Guizot och Metternich. hafva haft tillfälle att!s öfverväga denna sanning, som likväl icke påj dem tyckes bafva gjort synnerlig verkan. äö Men ehuru den ofvannämnde anmärkningen r må hafva sin partiella sanning: ehuru oin-) skränkt Radetzkys, Windisch-Grätz och Wranf gels bajonnetter för ögonblicket synas kunna i bjuda och befalla öfver lif, välfärd oeh insti-a tutioner; ehuru påtagligt det visar sig, attre-lu k q f d 1 a f i k genterna, uti de oktrojerade konstitutioner, som meddelas, uti nya jurylagar o. s. v., söka att under skenet af grundlagliga garantiers förlänande bibehålla ett så stort tillfälle som möjligt att kunna begagna de nya institutionerna såsom verktyg åt sin egen: suveräna vilja, fastän i en annan form ; så kom uer man likväl, efter en slutlig undersökning, till denli slutsatsen, att, i trots af allt detta, ett ganska stort resultat vunnits genom det förflutna årets!t revolutionära rörelser: ett resultat, visserligenr långt ifrån att realisera alla förhoppningar, s som man en tid kunnat göra sig, men likvällf utvisande ett vida större framskridande underd loppet af 12 månader, än någon hade kun-ls nat beräkna i Januari 1848, då Guizot. öp-o pet proklamerade såsom sin lösen för Frank-lt rike: inga vidare reformer. För det förstala finnes nu i sistnämnde land en ordentligt kon-la stituerad republik, byggd på folksuveräneteten,a hvilken, en gång erkänd, enligt vår öfvertygelse It aldrig mera skall kunna tillintetgöras, om ock förf sök till dess suspenderande under en kort period g kunna lyckas. . Denna republiks tillvaro i ett!l stort rike inom Europa är redan för dennali verldsdels öfriga regenter ett memento, att åt-n minstone något lyssna till folkens röst, ochlt skall, i samma mån den utvecklar sig tilll stadga och bär helsosamma frukter, genom sitt p exempel skapa en nödvändighet att föra sa-ll kerna framåt i andra länder. Hvad se. .ermera If de oktrojerade grundlagarna angår, så är end sådan grundlag, med åtföljande reformer i lag-s skipningen och en viss grad af tryckfrihet, om d också dessa inrättningar innebära mycket falskt h sken, alltid bättre än det rena, af alla bandb ogenerade enväldet. Det är redan helsosamt ll att lagligheten finnes i den yttre formen, dålv den i allt fall derjemte inrymmer några rättig-r heter åt folket. 0 Det försåtliga, som återstår uti det inre väsen-t det, skall, under den allmänna anda, som blif-ä vit väckt och icke mera kan inslumra, snartv göra sig så mycket mera förhatligt, och innan v kort falla för den allmänna öfvertygelsenss makt; och om man icke kan undgå att er-k känna och beklaga de. enskilda svårigheter ochir lidanden, som den revolutionära skakningena hiuäutille Lluannat medföra Ak rg pe