Aftonbladet – 24 februari 1849, sida 2

erföre afsked från hvarann. Intet är så ömtåligt som en lickas rykte. Öch jag ville hellre blottställa mig sjelf för len häftigaste korseld, än att en anmärkning med fog kulle kunna göras emot Elisabeth Örnstedt, min Bernrards, min adopterade sons fästmö. . Omfamnen hvarandra ör denna korta skiljsmessa; om få dagar skolen j åter åkas.n a . . Ehuru Elisabeth tydligt insåg, att ej allt var såsom let borde, fann hon sig likväl icke i stånd t:ll minsta motsägelse. Dittmars öfvertygande ord, håns faderliga delta sande i:hennes: och -Bernhards kärlek öfvervunno den hem: liga motvilja han förut ingifvit henne, och han fick råda Bestyret om resan för dem alla öfvertog han, på det de båda älskande ostörda måtte få öfverlemna sig åt framti dens drömmar, dem hoppet så gerna förgyller. Elisabeth satt snart åter i slädan, för att af-PDittma folk eskorteras tillbaka. Han sjelf lofvade att inom få mi nuter komma efter. På tu man hand blef det ej svårt för Dittmar, att me sofismer öfvertyga Bernhard om hvad han ville att denn skulle tro. Han erkände sig såsom medlem i en koalition, son efter konungens död ämnade införa ett lagbundet rege ringssätt, men att den ville rödja konungen ur vägen ne kade han sig alldeles hafva kunskap om. Han gladde si innerligen öfver, att nu kunna såväl förekomma konun gens död som följderna af Elisabeths, genom TIwos obe tänksamhet erhållna kännedom härom. Hvad Iwo deremot beträffade, om hvilken han sad sig ej hafva velat tala i Elisabeths närvaro, borde vä Bernhard, såsom karl,. och berest karl, icke vara i okun pighet om åtskilliga furstars dåliga seder, och att de flest ansågo sig genom ett särskildt privilegium -berättigade al trotsa Guds bud, sedelära, lagar, allt hvad andra menni skor anse heligt, och att det således vore bättre, att vissa hänseenden gynna deräs lidelser, då man åtminston någorlunda kunde hålla dem inom skrankorna, än att lå! dem ohejdadt hafva sitt lopp--Vid skenet af en fackla tecknade han några rader Fp en papperslapp, hopvek och temnade den åt Bernhard, me