Aftonbladet – 23 februari 1849, sida 1

Bernhard, som icke förr setta nödmynt, fann folkets missnöje ganska förklarligt. År denna lilla penning ett tredalersstycke?, frågade han med misstrogen ton. Ja, hr offser! Haf den godheten och se på prägeln!, svarade värden och höll upp myntet för Bernhard, som läste 3 daler och omskriften publiea fide. Jag tillstår.,. tänkte ryttmästaren :.. att publica fides behöfs till borgen för ett sådant mynt. Jan, fortfor värden, och sådant måste vi tåla för en utländnings skull, som bedrar kung och folk. Vi blifva rakt i grund förstörda allesamman . .. Först de förskräckliga kontributionerna ... och kriget sedan... och mynttecknen sedan... och sist den grufliga händelsen nu på morgonen . .. Kanhända herr ofisern inte har hört talas om den, som hela staden kommit i uppror för ... Och nu ämnade han beskrifva hvad Bernhard redan visste... Men källardörren öppnades ånyo, och värden afbröt sig sjelf för att betjena den nya gästen, hvilken ej var någon annan än Ernst. ,Du ser så bestört, eller snarare ledsen ut... Hvad bar nu inträffat? frågade Bernhard. Åh, jag bar sett, hvad man nu för tiden ofta nog får se. en olycklig fomilj En olycklig familj? Hvilken då?, Vi vilja ej gå berättelsen derom i förväg. Den finnes ett al de brefven till Dittmar, hvilka föllo i Elisabeths händer, och vi få snart höra den af hennes mun. Ernsts beskrifning på uppträdet gjorde emedlertid ett sorgligt intryck på Bernhards lynne. Aek, mina herrar! inföll värden. Sådana historier öra till hvardagsmaten. De inträffa dagligen, ja, snart agdt, stundligen. Men man får väl ej lägga kungen ill... Har du lust, Bernhards, afbröt bonom Ernst hastigt så gå vi upp och öfverräkna, för att se om vi ej skulle unna hjeipa den intagande, olyckliga qvinnan! Hur har kungens hjerta kunnat blifva så förändradt! utropade Bernhard, då de begge vännerna åler kommit å rummet. Han, som i Furkiet var så frikostig!n Bagatell!, inföll Ernst, hvem bryr sig om hundtur,