Aftonbladet – 22 februari 1849, sida 2

serliga kabinettet icke verkställbart för Öster1 rike, icke önskvärdt för Tyskland. TIckel; verkställbart för oss, emedan den österrikiska ! regeringen, vid frågan om Österrikes ställning l: till. tyska förbundet, icke får glömma, de henne l åliggande pligter och tillkommande rättigheter, i afseende på monarkiens icketyska be-: ståndsdelar. Liksom den icke kan lösa detl: band som sedan århundraden förenar Österrikes tyska och icke tyska länder, lika litetl: förmår den medgifva ett ensidigt upphäfvande l: af det tyska förbundsförhållandet, som utgörl: en hufvudsaklig beståndsdel af det europeiskal. fördraget. Men en sådan enhetsstat synes ic-l ke heller önskvärd för Tyskland, ty den skulle: icke blott djupt och på flerfaldigt sätt förnärma de under tidernas lopp bildade behof,l de ömtåligaste moraliska och materiella intressen, traditionerna från forntiden och anspråken på framtiden, utan äfven träda hämmande i vägen för den af Tyskland med otålighet efterlängtade och med afund bevakade utvecklingen af den politiska och personliga friheten. Man må ej häremot invända, att en sådan enhetsstat icke varit ifrågasatt, att det blott handlar om en förbundsstat! Vi kunna lika litet erkänna såsom gällande det förstnämnde påståendet, som den sednare benämningen. Nationalförsamlingens majoritet har uttalat sig för hr ministerpresidenten von Gagerns program. Detta program skulle; om det kunde förverkligas, grundlägga den s. k. enhetsförbundsstaten, d. v. s. den af oss här ofvan antydda enhetsstat, likagodt om centralpunkten blefve förlagd i Frankfurt eller någon annan del af Tyskland. Från hvilken ståndpunkt också ett sådant företag betraktas, så visar det å alla sidor stora, oöfvervinneliga svårigheter: För Tyskland, emedan, om vi icke alltför mycket misstaga oss, de särskilda medlemmarne, tvärtemot historien och nutidens behof, derigenom förlora allt sjelfständigt lif, som öfverflyttas till en artificielt bildad brännpunkt; — för Österrike, emedan det antingen skulle telt och hållet utesluta Oss ifrån det nya Tyskland eler upplösa förbindelsen emellan de tyska arfländerna och de icketyska beståndsdelarne, d. v. s. faktiskt till lifvet kalla 88 2 och 3 i författningsafdelningen om riket. Man erinrar sig, att nämnde paragrafer i hela Österrike, de tyska länderna inberäknade, emottogos med ett rop af ovilja, och att i sjelfva Paulskyrkan många österrikiska talare, samt i synnerhet den nuvarande ministerpresidenten, i den 403 sessionen framställde talande grunder och betänklighet emot sådana bestämmelser. Således uteslutande af Österrikes tyska länder, med andra ord Tysklands sönderstyckande, eller ock en upplösning af förbindelsen emellan Österrikes med hvarandra så sammanväxta beståndsdelar, hvilka framdeles endast personalunionens sköra tråd skulle sammanhålla: — se der de begge slutpunkterna, till hvilka grundläggandet af den s.k. förbundsstaten (hvilken dock förr är allting annat, än en förbundsstat) med konseqvent nödvändighet skulle leda Tyskland och Österrike. Sjelfupprätthållandets pligt bestämmer oss i lika grad; icke mindre såsom tyskar än såsom österrikare, att afslå sådana stadganden. Vi upprepa det: Österrike och Tyskland skulle härigenom icke främjas i sin utveckling, utan försvagas, blottställas och djupt, ja måhända obotligt såras i sitt inre politiska lif; ty, såsom vi haft anledning yttra på ett annat ställe: icke i den lösterrikiska monarkiens sönderslitande ligger Tysklands storhet, dess befästande icke i Österrikes försvagande; Österrikes fortfarande bestånd i politisk enhet är ett tyskt, såväl som ett europeiskt behof. (Genomträngd af den åsigt, att lå ena sidan mellan monarkiens tyska och icke tyska delars så mångfaldigt förenade, ehuru -Imången gång skenbart divergerande intressen, loch å andra sidan emellan Österrikes och det löfriga Tysklands intressen icke: finnes någon linre strid, förbiser regeringen wvisserligen ingaÅ ; lunda svårigheten af en inre förening, men misströstar dock icke om en lycklig lösning af den ;Istora uppgiften, om man blott fördomsfritt och Jutan biafsigter vill fullborda verket. För den I kejserliga regeringen föresväfvar ett i afseende -Ipå utrikes förhållanden fast och mäktigt, i det inre starkt och fritt, organiskt indeladt i flera lemmar, men dock i sig sjelf enigt Tyskland. Vi utgå härvid ifrån den åsigt, att ju , skarpare gränsen drages rhellan de intressen, som äro gemensamma för hela Tyskland och de som tillhöra de särskilda delarne, desto säkrare föreböjes separatintressenas öfvervigt, desto längre utsträckes det stora rikets gränsmarker. På den beträdda vägen skulle man, i stället för att åstadkomma Tysklands enhet, komma till den nödvändigheten att utesluta Österrike, den första tyska makten, och i afseende på relationerna till oss för framtiden ställa .loss på lika fot som Nederländerna och Danmark. På den af den kejserliga regeringen antydda grundval finna alla tyska stater och alla deras icke-tyska landsdelar plats. Icke ömsesidigt intrång, icke någon race-strid fruktar den kejserliga regeringen såsom verkan af en när-Imare beröring mellan Tyskland och Österrikes , icke-tyska provinser; fastmer ser den deruti å ,lömse sidor en källa för omätliga fördelar. Vis-Iserligen hindras realiserandet af denna tanka -Igenom stora, men, såsom det dock synes, icke J o fvervinneliga hinder. Ett gradmässigt fort-Iskridande, som begynner med en uppriktig ön