Aftonbladet – 19 februari 1849, sida 3

på den ena och andra teatern — en jemfirelse emellan Torsslow och Dahlqvist, Almlöf och Stjernström, fru Torsslow och fru Westerdahl. Mamsell Lindmark får ovilkorligt lemna priset åt hr Sundberg, som på kongl. teatern återgilver Donatiens parti med ungdomlig känsla och hänförelse. Herr Dahlqvist-Calvin, med sitt bleka, förtärda ansigte, långa skägg, kalott och skinnfodrade rock, är mera trogen den historiska kostymen än hr Torsslow; men i sitt spel visar sig hr D. mera kallt beräknande, mera infernaliskt lugn, än man tänker sig den uppbrusande, otålige Calvin, som sjelf bekände om sig att han hade att bestå sina svåraste strider mot sitt häftiga lynne. Hr Almlöf framställer Michael Servet, pröfvad af den bittra erfarenheten, trött af striderna — en Servet, dn man beklagar; hr Stjernström är ännu den liflige, stridslystne, öfvermodige Servet, som man applåderar . . . Men vi afbryta dessa kinkiga jemförelser. Med Kongl. teaterns rika ressurser har pjesens uppsättning der blifvit i vissa afseenden mera storartad och praktfull: det är t. ex. i tredje akten en tablå, framställande ett gästabud hos patriciern Pecolat; denna afdelning har Mindre teatern stillatigande gått förbi. — Representationsfrågan. För ett par dagar sedan har i bokhandeln utkommit en liten brochyr i qvart: Tankar om det hvilande förslaget till ombildning af franska nationalrepresentasionen, anspråkslöst framställde af en sann vän till fosterlandet, och tillegnade alla, hvilka uppriktigt önska dess väl och framgång. Under denna något sentimentala titel finner man ett försök att med siffror och tabeller deducera att det icke har någon fara med det hvilande representationsförslaget, utan valen skola utfalla ganska liberalt. Författaren hade först ämnat insända sitt arbete till Aftonbladet för att der införas, men sedan hellre valt att trycka det serskildt för att medskickas såsom bihang, hvarom red. serskildt blifvit aver terad. Bland argumentationerna för det hvilande förslaget är den, som innehålles i denna skrift i vårt tycke en af de bättre; framställningen är kort och klar. Likväl har det icke lyckats oss att derigenom finna våra tvifvel undanröjda. Vi skole en annan dag närmare granska författarens beräkningar och erinra nu blott i förbigående, att han hufvudsakligen stödjer sin hypotes på det antagandet, att bönderne, om de vilja, alltid skola kunna tillsätt aalla representanterne inom lägre afdelningen af andra kammaren, eller 70 ledamöter. Denna speciösa omständighet skall nu esentligen uppbära den öfriga sannolikhetsberäkningen om valens liberala resultat; men förf. har icke omtalat, hvad som dock miste jagas i betraktande å audra sidan, att opinionen bland de 70 inom denna afdelning omöjigt kan antagas blifva kompakt; främmande nflytelser göra sig alltid delvis gällande, så tt man i hvad händelse som helst, med ledning af resultaterna inom nuvarande bondeståndet, lärer få afräkna åtminstone !Y;:del, som byråkratien kan bemäktiga sig. Vidare förealler antalet af 1600 bönder såsom tillhörande len öfra valkathegorien alitför stort; en förmodan för hvilken skäl ej skola uteblifva; och slutligen synes författaren med en alldeles för lätt hand hafva farit öfver frågan om första kammarens inflytande i det hela.