Aftonbladet – 19 februari 1849, sida 3

samlingens debatt den 3 dennes, som förekommer i dagens tidning under rubriken utrikes, rekommenderas till serdeles uppmärksamhet, såsom lemnande ett af de lärorikaste bidragen till den sednare tidens historia i Frankrike. Omdömet kan, efter läsningen af denna debatt, icke gerna blifva tvifvelaktigt derom, att en stor och ihärdig plan emot republiker är å bane hos sjelfva regeringen, och framträder utan serdeles förbehåll. De argumenter som gifva sannolikhet åt denna misstanka, och hvilka man igenfinner i debatten, kan det vara godt att ihågkomma till framtiden. — — På kongl. theatern fortfar den Stumma att gifva fulla hus, och onekligen förtjenar den utmärkta omvårdnad, hvarmed operan gifves, denna uppmärksamhet från publikens sida. Auber har genom denna musik velat med ett slag göra sitt namn europeiskt, och med tillbjelp af gynnande tidsförhållanden, med anlitande af hela sin melodiska uppfinningsförmåga, sin betydande sceniska erfarenhet, äfven lyckats deruti. Han har här imedlertid kommit in på Meyerbeers område, och, enligt vårt förmenande, ingalunda uppnått honom. Auber eger sin egentliga styrka i uppfinnandet af lätta, graciösa melodier, och har uti operetten det tacksammaste fältet för sin talang; storartade tonkombinationer, genomgripande harmoniska effekter stå honom mindre till buds, och då sådane just här erfordras, har han ej sällan tagit sin tillflykt till skärande dissonanser, melodier, lika vulgära som pikanta, och en mera bullersam än karakteristisk instrumentation: han har visserligen framkallat effekt, men ofta genom medel, som ej kunna kallas äkta artistiska. Man har i afseende på operans uppsättning och dess instuderande ej spart något, för att gifva den så mycken glans som möjligt? Hr Strandberg gaf Masaniello med ett okönstladt, mnsikaliskt föredrag, med en jemn hållning, och lät rollen ej sakna färg, om denna än var mera nordisk än sydiändsk. Barcarollen, slummerarian och vansinnighetsscenen lyckades honom bäst. Herr Gönther gaf med mycken artistisk förtjenst Alfonsos roll, som imedlertid, till följd af sin natur, väl svårligen kan väcka något serdeles intresse. ÅAfven Elviras parti är ej alt räkna bland de tacksammare, oaktadt det har åtskilliga briljanta momenter. M:ll Fundin sjöng partiet med den fina, förädlade smak, som så mycket utmärker denna sångerska. — I Pietros parti gaf hr Uddman ett nytt bevis på det nit, det flitiga studium han egnar sina roller, äfvensom på framsteg i sin konst öfverhufvud; och om hans framställning ej alltid var träffande, så må detta till en del härleda sig deraf, att rollen, åtminstone enligt vår åsigt, mindre lämpar sig för honom. Uti duetten med Masaniello utvecklade han mycken energi; i barcarollen en rätt musikalisk uppfattning. — M:ll Gillberg, som med så mycket bifall utfört Abbedissans roll i Robert, lyckades deremot mindre som Fenella: man saknade här den uttrycksfulla mimik, de fina, men markerade nyanser och öfverhufvud den spirituella uppfattning, som rollen erfordrar. Detta parti tycks ej rätt öfverensstämma med m:ll Gillbergs individuvalitet, hvilket mera än brist på bemödande torde förorsakat nämnde olägenhet. Fenella gilves, alternativt med m:ll Giliberg, af fru Strandberg, som vunnit allmänt bifall i denna roll, hvaruti vi imedlertid ännu ej varit i tillfälle att se henne. — Körerna gingo jemnt och voro i allmänhet ganska väl inöfvade. Äfven balletten bör nämnas med beröm och synnerligast utmärkte sig hr Petterson i Tarantellan genom en ypperlig burlesk karakteristik samt en förträfflig mimik. M:ll Norberg utförde sina dans-soli med mycken grazie och lätthet, hvilket äfven kan sägas om hr Theodor. Såsom troligen ej ringa bidragande till operans framgång bör nämnas den högst effektfulla Vesuv-dekorationen i sista akten. Den är målad af hr Möller, som derigenom inlagt mycken ära och visat sig såsom en värdig elev af den berömde Gropius. — På kongl. teatern uppfördes i går för första gången Fritänkarne i Genive — samma pjes som under namnet Calvin i Gentve i dessa dagar haft god framgång på Mindre teatern. Alven kongl. teatern hade vid denna första representation nära fullt hus; det må dock lemnas derhän, huruvida stycket i längden blir en så god kassapjes som den alltför tidigt nedlagda Verldens dom,. TI vår föregående anmälan af den Fournierska dramen äro dess poetiska sidor med all flit framhållna; men det är så, att pjesen derjemte har åtskilliga kyrkohistoriska elementer, hvilka icke riktigt vilja slå an på laici nu för tiden, då de teologiska stridigheterna längesedan äro förgälna. Emedlertid är det alltid af intresse alt studera skildringen af tvenne så utmärkta karakterer, som Calvin och Servet. Det kan ej bjelpas, alt den store reformatorn framstår i den mörka dagern af sin blinda fanatism och dödliga hatfullhet mot olika tänkande; huru många stora män måste icke, ikasom han, nedstiga från sina piedestaler, när man betraktar dem på närmare håll och får se att ofta person.iga bevekelsegrunder ledt dem till gerningar, som de föreburit (och kanske äfven trott) sig utföra för Guds och mensklighetens skull! Det är vanskligt att anställa en jemförelse :emellan det sätt på hvilket pjesen blifvit gifven