Aftonbladet – 19 februari 1849, sida 2

ld UCL IIlldlUCL All, LILLE OMR rr 0 PIPE LO OMM tryck, kasta dess öde ifrån sig på slump, med äf-ld ventyr att se den krossad, till landets hån och olycka. In Visserligen har jag en gång. nyttjat ett uttryck, tilllö hvilket man sedan många gånger förebrående åter-pi kommit; jag har alltid haft ett oinskränkt förtroende till allmän omröstning: jag har alltid trott att denl, förmådde allt till ett lands räddning; och när jag be-l gagnade de efieråt så ofta klandrade orden: tärningen är kastad,, så ytirade jag blott hvad jag kanl äga om igen ännu; ty jag ser ingenting fruktansirdt uti att Frankrike kastar tärningen, när det ärld Gud som bestämmer hur han faller (rörelse). g Tillåten mig, medborgare, den förklaringen, attin jag med det mest opartiska omdöme och med sam-ly vetsgrannt aflägsnande från alla intryck af det närsj varande ögonblicket, icke kan upptäcka någonting mera klokt, mera sansadt, mera fosterländskt, än det Ib omdöme, som vi sett utgå från den allmänna om-h rästningen. Y Och j skullen ändå kunna tro att jag förenar mig med de passioner om hvilka j talen, med dessa par-Ih tier, hvilka sammansvurit sig i dag, likasom andra lä gjort förut, för att bringa republiken på fall vidlh sina första steg? Fordom sade jag sjelf, och minals vänner äro här för att bevittna det, att man ickejlb alltför djerft borde genomforska allmänna omröst-s I d I ningens hemligheter: att man skulle vara vansinnig för att tänka på motsatsen; men hyad jag för några månader sedan betraktade som ett oförsigtigt frestande af den menskliga klokheten, det betraktar jag i dag, ehuru — jag erkänner det — med smärta, lv som en nödvändighet. ( Jag vill icke härmed hafva sagt att frågan gäller t republikens bestånd; jag vet ganska väl att om förslaget icke går igenom, så sammanstörtar icke re-lk publilten af den orsaken, och attjänen gång skullen Ir förmå frälsa den. Låtom oss således sätta alla dy-J lika ytterliga faror utom all fråga. g Talvika petitioner fordra att vi måtte åtskiljas;y men jag vet, att då vi grundlade republiken, godkände vi lika litet petitionernas förmanskap, somle klubharnas; dessa petitioner betraktar jag derförelt som önskningar, aldrig som befallningar. r Här måste jag bedja församlingen om tålamod för I ec några ögonblick, då jag går att yttra mig öfver enl af de mest grannlaga frågor, som kunna behandlasa från talarestolen; och jag hoppas att j tillåten migls tala till slut, utan att afbryta hvad jag har att säga.ly Många röster. T la! Tala! I Lamartine. Efter min öfvertygelse erfordras trely I I S 1 G S vilkor, om nationalförsamlingen skall förmå uträtta allt det goda, som tillhör dess kall att åstadkomma. För det första måste hon känna sig ense med sigs sjelf; för det andra måste landet veta henne i fullkomlig harmoni med den verkställande myndigheten; för det tredje måste hon känna sig vara, och verkligen vara, i harmoni med den lagliga suveränitetens gemensamma uttryck: allmänna tänkesättet.!1 Månne nationalförsamlingen besitter tillräcklig enig-1 het inom sig sjelf, för att åt en ministår som ut-h gör styrelsens stödpunkt och häfstång, lemna det bistånd, som denna behöfver för allmänna angelä-: genheternas vård, och detta icke blott genom en ne4 gation — genom cen majoritet af några få röster il den eller den vigtiga händelsen? Ar det icke tid ef( ter annan nödvändigt att denna samdrägt är lika obestridlig och åskådlig, som ljuset sjelf? I annatij; fall skulle detta bistånd vara otillräckligt att af-ls skrämma faktionerna inom landet, och hålla det öf-s öfriga Europa utom våra gränsor, genom att visa dem natwionalförsamlingen och ministeren eniga i fri-, dens tankar, men äfven enhälliga när det gäller nationens kraft och storhet. Det andra vilkoret var öfverensstämmelsen emellan lagstiftande och verkställande församlingen. Det låter icke dölja sig, att denna öfverensstämmelse icke finnes; eller åtminstone att den icke finnes så kraftig och varaktig, som den, hvilken j gåfven åt styrelsen af den 93 Juni. Harmoniens syftning förefinnes; men en obetänksam, ologisk känsla hindrar lej sällan dess förverkligande. Vid en så långt framskriden diskussionstimma vill jag icke fördjupa mig i teorien öfver denna enhällighet emellan den lagstiftande och verkställande myndigheten. Jag inskränker mig till yttrande afl I min öfvertygelse, att ju mera oberoende dessa myndigheter äro (afbrott från venstern) ju fullständigare Iblir denna enhällighet. Jag vet väl att verkställande makten icke är annat än lagstiftande maktens arm; öfyer denna åsigt har jag ej tvist med någon. Men månne det icke är klart, att verkställande myndigheten måste besitta ett relativt oberoende, såsom vilkor för våra institutioners ostörda verksamhet? Om begge dessa viljor icke sammanstämma: i hvilken ställning hafven j icke då försatt presiden-!! ten — den ansvarige — när j, vid minsta omskiftning inom majoriteten, tvingen honom att oupphörligt ombyta styrelsens anda och syfte? Vore en sådan ställning möjlig i längden, så skullen j hafva I påhittat en samhällsfunktion, hvilken icke bestode uti : annat än en oupphörlig sjelfförnekelse. (Bifall på ! höger.) Jag påstår, mina herrar, att förutsättningen af ett Idylikt påhitt skulle vara ett förnärmande af allt hvad man förstår med god tro. Skulle man åter, å andra sidan, fordra att församlingen gåfve vika, så finge man se nationalsuveräniteten tvungen att gifva sig sjelf oupphörliga Idementier — oupphörliga vitsord om egen oförmåga. Den ena förutsättningen innebär en lika stor omöjlighet som den andra. Man har här ofta åberopat Nordamerikanska statsförbundets exempel; men j veten utan tvifyel alla, latt dess samhällsinrättningar hafva en helt annan mekanism än våra, och framför allt att begge län-! dernas vanor och seder icke likna hvarandra. Man är der van att icke se de parlamentariska viljorna åtlydda på minuten, och härigenom undvikes der Ide vådliga sammanstötningan som hos oss alltför ofta störa styrelsens hjulverk. Jag har slutligen sagt, att oberäknadt samdrägten :l emellan lagstiftande och verkställande makten, fordras äfven att j skolen vara i samdrägt med allmänna tänkesättet. Allmänna tänkesättet har den 40 December uttalat sig genom presidentvalet. Egde det samma betydelse när det kallade oss hit?... Allmänna röst-lrätten har, som j veten, varit djerfvare än vi; vi Ibafva velat ur vår krets aflägsna just den man, som Idetta tänkesätt utkorat; nå väl: jag frukter icke att säga, att allmänna omröstningen hade en lyckligare Tlingifvelse än vi. (Rörelse.) Jag erkänner, i den ställning hvari allmänna om-l röstningen försatt-osfPatt det måhända var passande Iför landet och en lycka, när allmänna rösten letade Jupp denna ärans återglans. (Afbrott från venstern.) Om detta knot innebär en misstanka mot mig för inställsamhet (Nej! Nej!) så svarar jag, att jag här Italar i min egenskap af uppriktig samhällsrepresentant, och såsom en man, hvilken hvarken kan eller Tvill vara smickrare. I Jag upprepar att i detta val, som till en början föreföll oss vidrigt, fanns ett slags nytta för FrankTrike derigenom, att det hos folken skaffade friheten Jen förespråkare i krigsäran. För min del är jag så lifligt öfvertygad om varaktigheten hos den verkställande my dighet, som naso a