Aftonbladet – 19 februari 1849, sida 1

hade för deras äkthet? Han anmärkte änn, att de flesta af desta fragmenter voro utan datum. Dä nu regeringen dag för dag hade under: e om hvad som passerade i klubbarna, så bor man få veta, om icke sådana yttranden, som här tis i: upplästa, föranledt till ätals anbefallande cr fil de klubbars tillslutande, der yttrandena bit: :Ilda. Sådant hade likväl varit ministerens pli! öster till venster: mycket rätt! mycket rätt!) :: fiocon erinrade vidare, att ministern här uppläst. som hemtadt från en klubb, ett välbekant ytt blifvit fäldt i en valmansförsamling; men yttrande borde icke få citeras såsom utr andan i klubbarna. Er Flocon ville blöt innu en sak. Om de fakta ministern ät stöd verkligen voro sådana, som han upp hvarföre satte han sig då så ängsligt emot ex undersökning, helst då ministerens politik vore så god och ministrarne s a på att hafva fi (Löje till venster.) Träden fram inför und kommitten: det är der j skolen få emotiaga tacksägelsen. — Hr Flocon gjorde härefter en veconsi af den förutnämnda artikeln i Moniteuren förde densamma med cen föregående artikvi 29:de Januari, som handlade om samma ä anmärkte, att i den första artikeln stod, denten hade lofvat ministrarne sitt unde i den sednare talades endast om ministraines beslut, och ingenting om presidentens tanka. ffäraf drog hr Flocon den slutsatsen, att man icko visste om presidenten gillade ministrarnes förfari som innefattade den mest inkonstitutionella oc solitiska lära, som kunde uttryckas inför hvilket parlament som helst. General Oudinot, som hade framställt dot andra amendementet, talade derefter i syftningen att tillvägabringa försoning, och yttrade dervid: Jag vill icke taga i försvar alla ministerens handiinsar: den bar kanhända begått några fel; (Röster til venster: ja utan tvifvel!) och hvem skulle icke kunna begå sådana i så kinkiga fall som dem, i hvilka finna oss; men glömmen blow icke, att hä om undersökningarne. Utsträcken icke debatten. Alla äre vi här lifyade af sanu tor. (Afbrott. Några ledamöter: Nej, upprepar, att vi alla lifvas af samma t den meningen, att vi alla till samma Frankrikes lycka och storhet. Många ledamöter: Och republikens! Och republikens! Oudinot: Vi vilja alla till samma grad bofästa vår unga republik, på en ädel och stark grundval. sifligt bifall.) Många ropade nu på omröstning. Hr Demontry begärde ordet för att beriktiga en af de rapporter, som ministern nyss uppläst angående en tillimnad emeute i Dijon, hvilket Monitören hade utmiiat såsom något ganska vådligt. Det hette att nå dragoner, under anförande af Ane kända soc ter, som äfven tagit på sig dragonuniform, hade ströfvat omkring staden och krossat armen på eh polisagert, samt blifvit arresterade. Men nu hade Demontry i handen ett sednare intyg från en oflicer i Dijon, som försäkrade att man der i staden icke kände till de facta, som omförmältes i prefektens rapport, utan att alltsammans bestått af ett gräl på ett kaffehus mellan 2 personer, hvilket blifvit förstoradt af ryktet. Hr Dupont du Bussac påyrkade det beslutet, att ministeren icke förtjenar församlingens förtroende, hvarken för sina läror eller sina handlingar. Väl hade den betänkliga handling, som hr Perrec framdragit, blifvit förnekad af ministeren; men den her icke förnekat läror, som äro ännu farligare än denna handling, och i hvilka den måste anses fortfara, så länge de icke blifvit återkallade i tribunen. Ministeren stödjer sig på och vill lefva med en minoritet; hr Guizot erkände åtminstone, att en ministir icke kan lefva annat än med stöd af majoriteten; men hr Odilon Barrot frågade icke efter sådant. För att rättfärdiga en slik procedur, försvarar man den vidunderliga läran, att ställa presidenten på samma linca, som församlingen, och tillåter sig säga: om han gåfve vika för edra beslut, så vore han icke mera annat än en politisk mannequin, ovärdig Ce röster han erhållit. Benna fråga är imedlertid fullkomligt utredd under diskussionen öfver sjelfva konrstitutionen, hvaraf man tydligt ser, att en minister icke har rätt att fordra understöd af församlingen längre, än denna hyser förtroende till ministerers handlingar och läror. Då det var fråga om verkställande maktens organiserande, fruktade ett antel Iedamöter att denna makt, anförtrodd åt en president, skulle för mycket likna det fallna konungadömet. För att undanrödja denna farhåga, yttrade sig föredraganden hr Marrast, vid frågan om en eller två kamrar, bland annat till förmån för enkammarstemet, att församlingen förskaffar allmänna tänkeittet gällande kraft genom att vägra eller gifva ministrarne majoriteten. De utgå ur dess sköte och lämpa sig efter dess idter; men om en minister bchagar den ena kammaren och misshagar den andre, hvilkendera skall då hafva öfverhanden? Om åter med en kammare det skulle hända att ministiren troget representerar de tänkesätt och det system, som republikens president omfattar, men detta system icke står i fullkomlig harmoni med represertationens, så är saken helt enkel: allt bör vika för representationens vilja. Talaren ansåg att den nu åberopade tanken utzjorde grundvalen för konstitutionen. Kommitteen hade varit enhällig i denna punkt. Vidare hade hr Focqueyville i sittningen den 5 Oktober till svar på ett förslag af hr Pyat, att försämlingen borde nämna presidenten, sagt att man icke behöfde frukta, äfven om presidenten utvaldes af folket direkt, att han skulle blifva en rival till församlingen. Han vore i sjelfva verket blou verkställare af dess beslut, den förste agenten för dess vilja, emedan det endast är senom en ansvarig minister, som han meddelar sig med församlingen; och denna kan, genom att vägra majoriteten, hvad dag som helst genom sin moraliska påtryckning göra det nödvändigt för presidenten tt följa den riktning församlingen önskar. Efter hyad nu blifvit visadt, sade talaren, fruktar jag icke säga, att ministrarne, som våga djerft framkomn:a med de läror, som man nu här hört, hafva åstadkommit en stor politisk skandal. Den ursäkt inrises ministern gifvit för den omtalta bulletinen, wunde han icke heller antaga. Hvad? sade han, unler en månad eller 6 veckor hafva smädliga anfall mot församlingen dagligen utgått under regeringens wuvert till provinserna, och likväl ekulle det vara 108 att förklara sig okunnig dercm, vär saken blifit föremål för anmärkning i församlingen. Hade lenna ej blifvit underrättad, så hade det kunnat äcka ännu en eller två månader. Viljen j hafva unnu tydligare bevis, mina herrar, sade talaren: nunicipalrädet i Marscille har begärt att få samlas ör att öfverlägga om natienalförsamlingens upplösing, och ministeren har bifallil denna begärar. ycket knot.) Talaren drog vidare fram fyra bref ifrån inrikes ninisterns bror, Jules Faucher, som är underprefekt Merac, och hvarigenom fyra skollärare fått en krapa för sitt uppförande under sednaste valtermien. Peita framdrog han såsom ett bevis på miniterens försök att inverka på valfriheten. Talaren beropade vidare, att ännu den 29 Januari, då stora, ruppmassor betäckte alla torg. och justitieministern