Aftonbladet – 16 februari 1849, sida 3

Föder ett tillstånd, af lättja och last, som om det h fick fortgå, Måste bereda till slut verklig förstöring och död. Men då förbarmar sig Herren och för att rädda värt slägte Låter han ljus af sitt ljus, låter en manation Af sitt gudomliga väsen ånyo beträda vårt verldsklot; Men då dess eviga glans blott skulle bränna vår blick Utan att fattas deraf, så måste han dölja dess urljus Under ett jordiskt flor. Floret vi kalla Id:! Så beslöjad den himmelska tanken kommer till jorden. Se! Då förändrar sig allt. Verlden, som åldrig och slapp Stapplade nyss som det syntes långsamt hän emot grafyen, Reser sig plötsligt på nytt, kastar sin staf med förakt. Står som cen yngling med brinnande ögon, som tala om lifslust, Tala om helsa och kraft, tala om framtid och hopp! Ja, det finnes på djupet af menniskoanden en cvig Läkedomskraft, som ej dör. Om den ock slumrar ibland Väntar den dock som dammen Bethesda blott på den Engel, Blott på den tanke, som skall komma och röra dess våg Lik en Drake, som vaktar de vapen, som det bestämde Till hans förderf och hans död, låg Barbarismen ännu Rufvande öfver den klassiska bildningens nedgräfda skatter, Då genom töcknen bröt fram Heliga Gratyvens Ide. Plötsligt vaknade då den slumrande jätten Europa, Bröt utur skogarne fram, trampande Grekernas jord, Korsade svärd med det sabelbeväpnade Asien; och Grafven..... Ja! Den förlorades snart! Ljuset ej mera var der. Nej, det hade stått upp, det var utgånget i veriden. Herrligt i urskogens natt flammade morgonens glöd. Åter ett verldsdygn var lidet. I menniskofundernas töcken Hade dess sol gått ned. Mörkret var visst om sitt rof. Då, som ett annat Uriebref, på Wittenbergs tempel Läste förtrycket med skräck Luthers antändande ord. Fåfängt försökte de mäktige qväfva den slungade gnistan. Under förtramparens fot vexte dess hämnande glöd; . Underminerade allt och splittrade länder och stater, Allt var faktion och parti: allt var beredt, då titt slut. Elden fick luft och lågan bröt ut i hela sin vikilet, Halfyva vår verldsdel var snart endast en utbränd vulkan, Men likt Madeira, som först ur askan af forntida fägring, Först ur en härjande brand framgick som drufvornes ö, . Trädde Europa föryegradt ur hundraåriga tros-krig. . Bildningens ädlare Trön funno sin jordmån beredd. . Så, otaliga gånger den evigt barmhertige Fadren Steg efter steg hade fört menniskoslägtet framåt, Då i vår tid hae åter till jorden, till vårt af ånyo Tätt församlade moln natwligt beskuggade klot ände en ny wstrålning af sitt oändliga väsen. Men lik ljuset, som bryts, när det berörer ett moln Måste den himmelska tanken bland jordens andliga töcken, Taga en dukbel gestalt. Blifva en dubbel Idi. Frihet kalles den ena och renast den liknar den urbild, . Som i -denr andra vi se under en dunklare form; Denne, er Janus med tvenne anleten, dyrkas af: folken An som sde fattiges värn kallas af dem Communism. Ån som Nationalism, som stöd och försvar för det egna, Som uti seder och språk finnes hos hvart och ett folk, Men under båda namnen han är dock blott en Johannes, Röjer Frihetens väg, banar hans jordiska stig. — Nyss kring Europa flög detta hijmlaborna id par Broderligt hand uti hand bjudande folken sin tjenst. Ack, men de fattade ej de bådas mystiska enhet, Utan hvad himlen förent skändande skiljde de åt. Valde blott en till sin dyrkan och ljuset, hvars samlade strålar Skulle förklarat vår verld, blef ett förvillande sken, Nationalismen, ensidigt fattad, blef eröfringslusta; Med sig sjelf till sitt mål blef Communismen förtryck. Friheten åter, beröfvad sitt stöd, sin förbindande enhet, Liksom ett ädelt träd utan beredelse tid Fördt i en vildmark, miste sin frukt, sin alstringsförmåga Sjönk till en ofruktbar, kraftlös och rå anarki. Mörkrets vänner begagnade slugt de förblindades dårskap, Lyckades — Jesuitism gläds åt din svarta triumf — Föra den himmelska tankens jordiskt skiftande former Blodigt till strids mot hvarann, föra id mot ids, Då från en verld, som ej kunnat fatta dess herrliga . sändning, Icke förstått att de två äro i evighet ett, Att ej den ena får verkligt lif om icke den andra Står vid hans sida och hålls lika i rätt och i helgd — Flydde det himmelska paret. Dock dröjande voro dess vingslag. 5e, ibland skyarne der, väntar det tvekande ån..... .-. Stadnen förvillade folk på er olycksbringande irryväg! tallen de flydda tillbaks! Kanske de höra er än .... 3 .-. Men som en drunknandes skri min röst förklingar i stormen. örst när min sång är förglömd, skallman förstå hvad jag sjöng!