Aftonbladet – 16 februari 1849, sida 2

får ho väl svara inför laga rätt, men att bär sig åt mi e värnlös enka så här ... och handklåfvar till! ... Liksom åt e tjyf eller mördare ... Så usel, och så stor syndare jag är, så säger jag dä, att fan må ha sånt på sitt samvete ... Men, Gud ske lof, kungen är hemma. Han vel hva rätt ä, han ... och Örätt saköre göra ingen herra rik. Men lag och rätt ä Herrans pris, det lärde jag af far, jag, och dervid håller jag mig. Vid dessa ord, som äfven understöddes af presten, kändt Duwald en kallsvett tillra ned utåt ryggraden, men val för klok att låta märka sig. Han frågade dem endast, om de vwviile gå i borgen föl att enkan Margreta icke hemligen afveke från orten, och att hon skulle inställa -sig vid domstolen, i händelse hor blefve kallad. Utan betänkande ingingo de i dn äskade borgen, ocl fru Margreta fick sålunda vara i ro. Men så mycket argare foro de fram med häradsskrif varens egendom. Under förebärande att den kunde för skingras, borttogs allt, utan undantag: dragare, kor, får getter, möbler, höns ... Ryssen sjelf skulle icke ha kun nat husera värre. Margrela var väl personligen räddad; men när ho såg sina bästa, sina trognaste vänner, som hon kallade sin; kossor, föras ut ur fähuset, utan hopp att få återse den i denna verlden — ty lagens tjenare likna i det falle vargarne, de släppa ej gerna något ur klorna — då bras hon i heta, ymniga tårar. Det rörde henne långt mer än att sjelf lemna hus och hem. Deras, för sin tid, snygg möbler och vackra husgeråd, hvilket allt hon med så myc ken omsorg vårdat, såg hon med liknöjdhet kastas hit oci dit. Men de kära kossa-barnen! ... hennes hjerta vill brista,