Aftonbladet – 16 februari 1849, sida 1

Klockan 2 om morgonen väckte Margreta drängarne och befallte dem rusta don och hästar i ordning, till och med oxarne borde förspännas. Hon hade beslutat: medtaga äfven henne tillhöriga möbler och kökskärl, Efter en rundelig frukost, som dock skyndsamt intogs, fullpackades slädarne. Margreta Körde sjelf ena lasset, och så bar det af. Vid ankomsten till kaplansgården fand Margreta både honom och hans hustru redan uppstigna. Hon hade under vägen öfvertänkt hvad hon borde sär ga, emedan hon ej vågade berätta huru allt förhöll sig.-. Förlåt mig, mina vänner! att jag i så opassande tid kommer och besvärar er, men nöden har. ingen lagi sade hon till det bestörta, men goda och gästfria prestfolket. Ni känner min brors olyckliga öde. Sedan han nu likt en brottsling blifvit efterlyst, kan jag icke förmå mig att stadna qvar här, helst han troligen vid det här laget är afsatt, och jag står på bar backe... Jag har derföre skiljt mina egna saker ifrån min brors, till hvilka jag naturhgtvis ingen rätt har, Nu kommer jag till er, såsom mina gamla goda vänner, och frågar er, Om ni vill hysa mitt ringa bohag tills jag får se mig om hvart jag skall taga vägen ?n Hennes begäran blef vänligt beviljad; och hon var åter hemma en god stund innan solen gick: opp: Hvad hon och Ingrid gissat, slog till punkt och pricka in. I sjelfva soluppgången såg hon kronfogde och länsman med baron Duwald i spetsen anlända. Ehuru heredd på besöket, bleknade hon, och med all sin beslutsamhet fann hon sig likväl nu vara endast en värnlös qvinna, Vittnen måste jag hafva! det har jag glömt ... sade hon för sig sjelf och skyndade ut, Återinkommen skickade hon sig att emottaga baron Duwatd och kronfogden,