Aftonbladet – 15 februari 1849, sida 2

as sålunda gifva sitt föredrag denna flersidighet, som utmärker violoncellen framför många andra instrumenter. I hans spel framskymtar alltid ett friskt, ifligt sinne, en musikalisk känsla, om man än å ndra sidan finner, att hans stil ännu kan behöfva mera stadga, hans mekanik ytterligare utbildning, hvilket säkert också ej skall uteblifva. Såsom ännu en intressant företeelse nämna vi ock hr Berens nya pianotrio, (Es-dur) som utfördes af komponisten, hrr Meyer och Mollenhauer. Denna komposition, om ock utan egentlig originalitet ji inventionen, utmärker sig genom ett ganska artistiskt arbete, och skall säkert både af personer inom och utom det musikaliska facket alltid höras med nöje. Den har det företrädet framför många moderna klaverensembler, att figurationen och passagerne ej ensamt äro pianot förbehållna, utan ofta vexla mellan samtliga instrumenterna, hvarigenom ett rörligare och mera dramatiskt lif uppkommer. — ——R—AAA — I Jemtlands tidning läses: I Herjeådalen har inom flere byar utbrutit en hästsjuka, benämnd springormen, hvilken sjukdom lärer vara både farlig och smittosåm, i anledning hvaraf härvarande länsstyrelse tagit sina mått och steg, dels genom i utfärdad kungörelse nödiga föreskrifters meddelande, såväl i och för sjukdomens hämmande som iakttagande af försigtighet på resor, och dels förordnat veterinärläkare att på stället undersöka sjukdomen, af hvilken icke minde än 56 hästar befunnits angripne. — Tidningen Upsala inför en berättelse om Martin-Årosinska målet under rubrik: Också en öfverhusledamot i Sverige. — Från Strömstad skrifves den 7 dennes: Under omkring en månads tid har icke obetydligt med småsill — till största delen bestående af så kallad Loddsill — fiskats på Singelfjorden, omkring en half mil nedanom Svinesund, hvarest den håller sig ute på djupet, och fångas då den skjuter upp emot vattenytan, med så kalladt flottvad, hvaraf fyra stycken i år varit i verksamhet. Anmärkningsvärdt är, att denna småsill endast uppgår, eller finnes, i nämnde fjord, så att den der, vintertiden alla år, fångas i större eller mindre mängd, utan att en enda sill kan fås eller är synlig i närgränsande hafsbugter och vikar m. m., å svenska eller norska kusten.