Aftonbladet – 15 februari 1849, sida 2

Min brer, min stackars broz! Baron Duwald hade räknat på, att Margreta i första örskräckelsen skulle förråda sig, men det var en missräkning. Efter gudstjenstens slut inkom kyrkoherden. Flan gick genast fram till henne, tog hennes hand, bektasade hennes hårda öde, att nödgas höra sådant om en bror, sökte trösta henne och tillade slutligen, om öfvertalad dertill etler af egen öfvertygelse, hvem kan utransaka det? Min goda fru! Hon bör gifva öfverheten ära, som ej bär svärdet förgäfves, hon bör icke inveckla sig i sin olyckliga broders brott, utan bekänna hvarest han fördolt sig. Genom en sådan frivillig bekännelse kan hon lättast hoppas att för honom erhålla nåd. Dessa ord hade motsatt verkan. Hon var af för fast och beslutsam karakter och för mycket öfvertygad om brodrens ära och redbarhet, att i otid låta aflocka sig en bekännelse, som utom all fråga skulle göra honom olycklig. Och — det är obegripligt, men sannt, att bofven aldrig kan akta sina ögon — i baronens läste hon hans tankar. Hon beslöt att förställa sig, och bedyrade så lifligt, så högtidligt sin okunnighet om brodrens vistelseort, all Duwald blef tvehågsen, och tänkte: Jag kan nog tro, at! Prytz är för slipad att underrätta en käring om gömstället, Vid sin återkomst hem mötte hon Ingrid. Jag kom för sent, fru Margreta, för att hindra e ifrån att gå i kyrkan, der så stor bedröfvelse hopat sit öfver er. Men hör, och märk noga mina ord! På all vägar, på alla stigar har jag sett huru de stora, som vilj kafva åt sig allt och ej lemna den fattige en skärf, släpp sina hundar lösa efter er gode broder. Dean minsta oakt lsamhet af er... och han är förrådd! Det skall håll lhårdt nog ändå att rädda honom. Ett vill jag tillägg linnan jag går: Beväpna er med mod! I morgon förestå ler en het dag... Jag ser hela ert hus skingradt! Me förlora derföre icke modet! Hon ville gå. Margreta höll henne tillbaka. Mor Ingrid! Jag förstår er fullkomligt och inser no hvad som skall hända, men är för van vid sådana affäre för alt förskräckas. Det enda jag fruktar för, är min bro; an