Aftonbladet – 15 februari 1849, sida 2

De ledamöter, som dels afsagt sig, dels voro i tur att utträda, voro hrr Bergfalk (afrest ifrån hufvudstaden), Pfeffer, Brinck, Richert, Schartau, Berg och Wenstwöm. Föremålet för dagens sammankomst var i öfrigt de båda sedan förra mötet hvilande motionerna af hr Stjernsvärd, att sällskapet borde diskutera och yttra sin opinion om Regeringens representationsförslag i dess helhet, och hr Torsslows, om utväljande af en kommitt: af fem ledamöter, för uppgörande af ett nytt representationsförslag. Den förra motionen återtogs nu af motionären sjelf tills vidare, på grund af det bestut reformsällskapet i Örebro fattat om in bjudning till ett gemensamt möte derstädes af landsortssällskapernas deputerade. Hr Stjernsvärd ansåg detta möte böra föregå och resultatet deraf afvaktas, innan hufvudstadens reformsällskap yttrade sig vidare. Den sednare eller hr Torsslows motion kom likaledes, på motionärens egen framställning, att hvila, såsom följd af det föregående beslutet, men hr Torsslow föranleddes att i sammanhang dermed yttra sin ledsnad öfver den besynnerliga ställning, hvari reformfrågan kommit, i följd af bestyrelsens oförklarliga sätt att paralysera all verksamhet, och den förut omtalade oförmågan att decidera sig, som man erfarit från vissa håll. Hr Lars Hjerta upptog denna sednare anmärkning som han ansåg alludera på ett yttrande af honom vid ett annat tillfälle, och tog sig deraf anledning dels att påminna om, hvad redan förut varit erinradt, att yttrandet ej hade afseende på hans tanka om det hvilande förstaget i sig sjelf och huruvida det uppfyllde nationens biliiga fordringar, utan blott derpå att det vore svårt att nu på förhand beräkna de eventualiteter, som möjligen kunde bestämma hyar och en vid den slutliga omröstningen. Han hade för detta yttrande blifvit angripen från flere håll, af fanatiske anhängare af det hvilande förslaget, men förundrade sig att finna samma missförstånd äfven från den sidan, med hvilken hans åsigter närmast instämde. Han ville derföre nu begagna tillfället att närmare uttala egentliga motivet, hvarföre han sökt afråda sällskapet från en solidarisk opinionsyttring på förhand angående lämpligheten af förslagets slutliga antagande eller förkastande. Det hade nemligen synts honom, att om saken blifvit drifven till en omröstning nu eller för någon tid sedan, så hade troligen en stor del, som ej närmare gjort sig bekanta med förslaget, gått öfver på dess sida, i tanka att derigenom erhålla en bestämd förbättring, men ju mer han studerat förslaget, dess mer hade det äfven blifvit hans öfvertygelse, att allt flere, i samma mån som de hunno att lära känna det och inse dess innersta väsende, skulle sjelfmant förena sig med dem, som redan nu anse detsamma omöjligt. Och det vore vida bättre om saken sålunda fick afgöras likasom af la force des choses och af sig sjelf, samt förslaget dog af egen brist på lifskraft, utan att reformsällskapet behöfde bära hand derpå och derigenom gifva någon förevändn ng åt det påståendet efteråt, att reformvännerna genom en otidig agitation emot detsamma hade lagt ett hinder emot det politiska framskridandet. Denna åsigt fann han för öfrigt ej lägga hinder i vägen för utarbetandet af ett nytt förslag, men trodde en annan plan dervid böra följas, än motionen innehöll, och att man då borde utgå från ett bestämdt programm och bilda en kärna af liktänkande, som sedan kunde förstärkas i den mån de understöddes af allmänna tänkesättet. Hr Hjertas yttrande uppkallade hr Dalman till den erintän, att den förutnämnda bristen på decision ej blott blifvit angripen från förslagets anhängare, utan äfven från dess vedersakare. Hr D. förklarade för öfrigt att han ej vore någon fanatisk anhängare, utan försvarade förslaget blott såsom varande i allt fall en verklig förbättring af det närvarande. Några andra ledamöter yttrade sig för det mesta öfver formella frågor. Hr revisor Stenberg, äfvensom hr Gustaf Hjerta ansågo sällskapet böra fortfara på samma basis som den närvarande, att lemna hvilken välkänd person som helst tillfälle att deltaga i sammankomsterna. Slutligen väckte hr revisor Stenberg den motion om ändring i stadgarna, att sällskapet må kunna göra äfven fråga om andra reformer än representationsreformen till föremål för sin verksamhet. —LLLLAAA