Aftonbladet – 15 februari 1849, sida 2

skicka sig klok i en sådan sak, som denna. Jag vilthjelpa er! Låtom oss lägga in om leid: för er bror! Jag vill sjelf sätta upp ansökningen. Ja, till och med, om pj lydde mitt råd, skulle intet annat behöfvas, än att ni gick till landshöfdingen, föll honom. till fota, anförtrodde honom er brors vistelseost,.. Han skulle, för er salig mans skull, gerna låta nåd gå för rätt, ty... jag fruktar att ni, i vidrigt fall, blottställer er sjelf för de största olägenheter. Grefvarne Mörner och Ekeblad hafva långa armar... sök att genom en uppriktig bekännelse rädda er, ty, tredskas ni, så svarar jag ej för ert öde. Mn vet precist att ni känner er brors gömställe... Ni blir häktad, ni blir lagd i bojor .och det finns vissa rum i arresten, der man srstår att pina bekännelser ur folk. Ser ni, man gör så häri Han tog hennes händer... Nu sätter man på handklofvarne ... så här... sedan skrufvas det till så hårdt, att inte allemast bloden spricker ut under naglarne, utan ock att skrufvarne ta in här i armarne, förstår ni... Men det är likvisst ändå bara lappri..Men ni hänges t. ex. opp under armarna, och piskas med ett ståltrådslindadt rep... Tredskas ni ändå, så har man tummskrufvar, och... spanska stöfveln sedan!... Min sötaste fru! tillade han hviskande, och med den sockersötaste röst. Min sötaste fru! Handla ej så grymt emot er sjelf! Tala sanning! — och ni räddar icke allenast er sjelf, utan jag ger er mitt hedersord på att er bror skall till och med bli inställd i sin tjenst! Den spetsbofven såg hvilken verkan hans mer och mer stegrade hotelser gjorde på Margreta, hvilken alltför väl visste huru lätt de kunde förvandlas till verklighet, och väntade hvarje ögonblick att hon skulle tala. Fasan stod läsbar i hennes ansigte, men hon insåg att större, af henne icke kända skäl och orsaker måtte finnas till deras traktan att få hennes bror i sina händer... Hon beslöt derföre att tiga, om det ock skulle gälla hennes Kf. Under högljudda snyftningar, som ej voro så alldeles tillgjorda, om ock litet öfverdrifna, bedyrade hon; att om de ock dödade henne, så kunde hon ej uppgifva hvar hennes bror fanns, emedan hon ej: visste det. Duwald bade, åtminstone här, ieke pinoanstalter till bands, kunde således intet uträtta... han for. (Forts.)