Aftonbladet – 14 februari 1849, sida 2

Det är sannt det, ropade hon. Jag måste ut, pigorna få ingenting märka... Och sedan... det var rätt det... tolfmannen gick omkring mig, som katten kring het gröt ... han ville både tala, och inte tala... öfverallt var länsman i vägen. Då jag satt i släden, hviskade han: Ni ska få veta af mig... Kära du! gör dig i ordning, gör mig ej den sorgen att se dig olycklig! Jag skall laga till matsäck, lägga in dina saker, och låta spänna för. Med dessa ord störtade hon ur rummet. Prytz stod försänkt i djupa tankar. Han var ej blind för sin fara, men att fegt rymma fältet, förekom honom uselt, ja, lågt. Längre hade han ej hunnit i sin tankegång, innan systern med största hast återkom ..-. Hör, bästa Janne! berätta mig hur allt hänger tillsammans! Jag håller ju så mycket af dig, och du sjelf har ju så ofta sagt att jag har mer förstånd än qvinnor i allmänhet., Nå väl, kära du! jag har förtegat det, för att ej oroa dig. Då jag satte mig emot de rikas och förnämas orättvisa beskattningsförsök, för att litet lätta på den nog förut betungade allmogens bördor, så undföllo mig oförsigtigtvis de orden, att jag icke skulle akta, om det ock vore tio rådsbref, utan göra min skyldighet.n Margreta blef blek som ett lik. Der ha vi det! Fly, Janne, för Guds skull, fly! Tag bara dina papper med dig..., Men det är fegt och uselt att fly. Men det är sämre att bli häktad. Då kan du hvarken hjelpa dig eller andra. Dina papper, allt, som kan bestyrka din oskuld, förstöres, då du deremot, om du nu undviker faran, kan få lejd... Ansökningen derom skall jag sjelf frambära till kungen ... Har ni inte hunnit längre ännu?... frågade med hvass förebrående ton den nu inträdande Ingrid. Om en timma äro de här. Tolfman, som ej kan taga på sitt samvete, alt en sådan herre skall bli olycklig, har sjelf skickat mig. Ian ber er begifva eder till hans bror Anders Matthsson. Innan qvällen skulle han komma till er. Prytz visade sig ännu tvehågsen. Ingen gaf akt på Ingrid. . Hennes ögon brunno, flera gånger ville hon tala, men tillbakaträngde orden våldsamt i sitt hjerta. Hennes bröst häfdes . . . t i Hör! utbrast hon omsider. Kan ni påminna er en eldsvåda då ni var helt liten? ... Han spratt till, såsom väckt ur en tung dröm...