Aftonbladet – 13 februari 1849, sida 2

CHINESISKA EXPOSITIONEN ). (Slut fr. torsdagsbl.) Det föregående af denna redogörelse har hufvudsakligen angått sådana expositionsartiklar, som vi trott kunna intressera läsare äfven i andsorten, och öfver hufvud den delen af allmänheten, som icke tager expositionen omedelbart i ögonsigte, men ändå tilläfventyrs kan inska veta, hvad man inhemtar vid en dylik förevisning. Profven på chinesernas framsteg i Skön Konst, på Chinas och Siams litterära och vetenskapliga kultur, och det stora östra rikets antiqvariska ilver, tyckas höra till denna kategori; och huru ytligt än allt detta måste öfverhalkas vid en så flyktig mönstring, qvarlemnar det ändå en aning om de helt olika begrepp man får angående dessa aflägsna länder och folk, efter den här öppnade expositionen, än när man var inskränkt till betraktandet af chinesiska sidentyger, tekanistrar, tuschstämplar, postlinssirater m. m. s., och till läsningen af de äldre Cantons-fararnes utkast öfver Whampo, Bocca Tigris, Cantons redd och det fordna Hongkompaniet, eller af jesuitfädernas ensidiga rapporter om Chinas samhällsskick, seder och bildning. Till och med efter den kolossala redovisnihgen för lord Macarthneys berömda ambassad till Peking återstår hos läsaren en långt mindre lefvande bild af China, än åskådaren nu kan medföra, efter några timmars besök en trappa upp i-huset n:o 6 vid Myntgatan i Stockholm. De expositionsartiklar, som här icke förut omnämnts, äro i allmänhet mer än de förra att anse för egentliga varor, och deras bekaffenhet tolkas otvifvelaktigt utförligast i den beskrifvande expositionskatalogen. Men eburu de, kanske just genom sin mera hvardagliga bestämmelse, torde hafva företrädesvis ådragit sig mången expositionsbesökandes uppmärksamhet, förekommer äfven deribland åtskilligt, som förtjenar att tagas närmare i skärskådande. Med några antydningar härom ärna vi i dag afsluta denna öfversigt. Huru ofta har man icke hos resbeskrifvare läst om chinesernas bizarrerier i kläder och smycken; och huru aflägsnas icke den derigenom häfdvundna fördomen af hvad man här får se i verkliga mönster! Redan anblicken af porträtterna och genremålningarne låter ana att chinesernas drägter äro både enkla och vackra, i jemnförelse med mången europeisk, och att äfven när vissa delar af en chinesisk drägt är rikt utsmyckad, så förekomma siraterna så mycket sparsammare på det öfriga; så att kostymen i det hela icke förefaller prålig. De rika praktdrägterna för en förnäm man och hans familj (M 852... 857, 723... 727), äfvensom broderierna öfver hufvud, tillhöra dessutom hofel ter högtidseeremonier, och visa såsom sådana visst icke mera prål än åtskilliga europeiska hof-, uniformseller ordenskostymer. Någonting högst vidrigt är likväl de chinesiska damernas broderiprydda kängor (728, 842), som tyckas mera formade efter en fölunges ho än en fruntimmersfot; de visa för öfrigt alt missförståndet om det sköna kan bibehålla ännt mer orimliga och onaturliga moder, än vår: snörlif och planchetter. Märkvärdigt nog van ställas de chinesiska damernas fötter icke blot ull trots af naturen, som försett hela den chi nesiska stammen med nätta både fötter oc händer, utan älven i trots af den annars inon hela China rådande ifvern att härma hofvet ty den herskande mantsehustammen har, oak tadt sin mer än tWåhundraåriga bosättning ) Sc A. B..M 27, 28, 30 och 32.