Aftonbladet – 9 februari 1849, sida 1

hög gunst uti Claremont, och det utrop, hvarimed en utmärkt dam af 1848 för första gången helsade kuddarna i en konglig vagn: Vi äro nu prinsessor (cest vous qui sont)! öfvervann till och med Maria Amalias melankoliska allvar. Ludvig Filip tål icke gerna motsägelse, men de som tala med honom sättas dervid icke på mycket hårdt prof, emedan han vanligen ensam för konversationen. Hans alltid lätta och klara ord har antagit ett slags öfverdriftaf ålderdomen. Åren, det så plötsligt inträffade afbrottet i konungens vanor, det åskslag, som väckte honom ur hans till sista ögonblicket inbillade säkerhet, har något försvagat detta omfattande och praktiska förstånds kraft. Grefvinnans af Neuilly hållning är resignerad; den låter på samma gång något mildt och likväl stolt skimra igenom, liksom ett dubbelt återsken af religionens ödmjukhet och kränkt stolthet. I Claremont liksom i Tuilerierna tycktes politiken vara det hvarmed Maria Amalia, som blott vill vara drottning genom välgerningar, minst sysselsatte sig. Man kunde Idock gissa af några med möda återhållna blixtar af denna stränga själ, att konungadömet icke vikit utan motstånd, i fall Maria Amalia hade herrskat öfver Frankrike. Hertigen al Nemours är den lugnaste af alla den kongliga familjens medlemmar. Den politiska ensamhet, hvari han lefde till och med på thronens trappsteg, medvetandet om den orättrådiga partiskhet, hvarigenom han utträngdes ur massornas gunst till fördel för sina bröder, hade någorlunda förberedt honom på landsflyktens sorger. Om jag icke fruktade att alltför groft återgifva en mycket fin schattering i den förutvarande presumtiva regentens karakter, så skulle jag säga att han var familjens legitimist. Hertigen af Nemours, det veta alla som känt honom, ville hellre hafva varit en son af någon bland kejsarens generallöjtnanter, än af fransmännens :konung, och han förutsade, med en slags öfvertrs, undergången af en existens, som var grundad på den revolutionära rättens vacklande grundval. Kanhända kom deraf den köld, som man tillvitade honom och denna nästan oegennyttiga likgiltighet, hvarmed han försmådde att söka po-pularitet. Denna tanke, som förföljde hertigen al Nemours, har för öfrigt aldrig gjort något sträck i hans hängifvenhet såsom son och som furste. Ludvig Filip hade alltid en oinskränkt tillit till honom. Den gamle konungen hade törhända märkt detta drag i hans karakter och gjorde kanske hänsyftning derpå, då han nyligen sade till en af gamlå majoritetens medlemmar: Nemours var af alla mina söner, till och med den stackars Orleans icke undaåntagen, den dugligaste att leda statsangelägenheterna; men han borde varit född erkehertig. Nemours, såsom den äldste i familjen, var den rådande i Claremont; Prinsen af Joinville och hertigen af Aumale, hvilka allmänna opinionen behandlat såsom sina älsklingar, hade mycket mera att glömma. Och likväl hade de utan stora bekymmer funnit sig i förvisningen, som prövisoriska regeringen beslutat; de betraktade den son en mycket förklarlig följd af revolutionen. Men deremot har det djupt bedröfvat dem att nationalförsamlingen helt enkelt gillat detta beslut. De hade väntat af den stora! reaktion, som visade sig i valkollegiernå mot den: uteslutande och våldsamma politiken af, republikanerna från i går, om icke en återkallels, åtminstone en lindring. Detta första intryck, som Aumale någorlunda öfvervunnit, har hos Joinville blifvit ett slags hemsjuka, som lika väl låter förklara sig genom den, unge amiralens karakter, som genom hans sjuk-, liga tillstånd. Hertigen af Aumale förstår att lefva i ensamhet; men prinsen af Joinville behöfver ännu lif och rörelse omkring sig; den förre skulle i alla förhållanden vara en ki——— A ——— n——u— NERE EEE IEEE EEE EEE E—E REELLT