Aftonbladet – 9 februari 1849, sida 1

sam, som nu. Hon förmådde knåppast hålla sig uppe, oc i detsamma baronen sköt igen dörren, sjönk hon ned p spishärden: Hon var så upprörd, att hon ej märkte at dörrn ånyo öppnades, och att den person, som vid baro nens ankomst smygit sig ut, åter inträdde. Det var en yngling om några och tjugu år, såsom han pass lydde... skräddaregesäll, stadd på vandring... föd i Wermland... Våra läsare hafva sett, honom förut. Kära mor Ingrid, hur är det med er?, . Ah jo!p svarade hon, liksom väckt ur en djup sömn vÄr baronen riktigt borta? Ja, han är redan öfver bron.n Kära Håkan, blås upp elden, och gif mig sedan lite vatten!.... Men vänta! För all säkerhets skull, så stopp först en kudde i fönstret och lägg sedan haken på dörrn. Håkan gjorde det. Vattnet uppfriskade henne något... Elden sprakad muntert i spiseln och upplyste stugan. Kors mor, så ni ser ut! sade ynglingen. Svetter Iryper af erly : Ingrid torkade sitt ansigte med förklädet. Genom våld sam ansträngning lyckades det henne att sansa sig. Du skall icke förundra dig öfver min förskräckelse Håkan! Den otäeka karlen hotade mig med att stämm mig till tings. Men hör... berätta nu vidare, så att ja; må glömma bort den styggen! Ja, hvar var jag nu igen när han kom ? Jo, du sade, att du inte ville alt baron skulle få vet af din bekantskap med mig, att du derföre nu i qväl krupit ut genom fönstret och gått hit för alt helsa p mig, emedan du nödvändigt ville tacka mig för att ja sett om din mor .. Ni kan lätt förstå huru förskräckt jag blef, då jag ick ert bref om att min far var död och min mor stadc i den största uselhet. Just i detsamma kom min mästar och befallte mig att bära en rock till ett råd ifrån Tysk land, en mäkta förnäm herre, må ni tro!... Under det han försökte rocken, måtte han ha sctt spegeln att jag torkade mig i ögonen, ty han vände si; hastigt om.och frågade hvad som felades mig. Jag tänkt i början: hvad kan en så förnäm herre bry sig om mi: och min sorg, och visste således inte hvad jag skulle svara . . Men han frågade flera gånger, och så vänligt, att jag til slut berättade alltihop. Och, hvad tycker ni, mor Ingrid: Det var han som gaf mig pengar, att dermed hjelpa mo! min, så att hon i fred skulle få dö i sin stuga!