blifva föremål för komiska skildringar. Förf. använder så gerna för de barn, hon införer i sina skildringar, vissa ,noms de guerre,, hvilka antyda en sådan benägenhet. I föregående berättelse spelar )Nubbeny en dylik rol. På bokens sista sida har skämtet med Nubben, blifvit drifvet till en ytterlighet, hvari ligger något oskönt och onaturligt, och som, i vårt tycke, verkar störande på det milda och rena slututtryck, berättelsen eljest är beräknad att qvarlemna hos läsaren. Då det icke varit vår afsigt att i vanlig mening recensera ett arbete, som troligen är väl bekant för alla eller de fleste af våra läsare, kunna vi med godt samvete underlåta att uppräkna alla de personer förf. införer på dess scen. I deras allmänna grunddrag äro de, såsom vi förut angifvit, till stor del gamle bekanta. En karakter, som förtjenar att särskildt omnämnas, är Ina eller Innerstan, en vänlig täck och älskvärd varelse, som oaktadt sin grekiska och sitt latin, ej ett ögonblick upphör att vara en intagande qvinna. Men hon är lam, och först på bokens sista sida har St. Ragnhilds källa satt henne i stånd att gå till altaret. Man skulle med något skäl kunna fråga, hvarföre ej denna enkla väg till helsa blef försökt förr än det blef fråga om att gå till altaret, om det ej vore att gå diktarens frihet för nära. Styckets ljusbild är fru Cecilia. Det vill förefalla oss, att förf. aldrig tecknat en älskligare och sannare bild. Ädel och storsinnad utan skrofliga egenheter, mild och älskande utan sjuklig sentimentalitet, står hon obeskrifligt huldrik, intagande och sann framför oss. Men läsaren har ett skäl mera att intagas af denna skildring, då förf. i sin vackra tillegnan för honom yppar en liten hemlighet angående detta porträtt. En sådan gärd af dotterlig ömhet hedrar lika mycket förf:s hjerta, som den förökar läsarens njutning, i det den tillåter oss att i tanken dväljas vid den modersgestalt, som närt den konstnärsanda och utvecklat de herrliga anlag, hvilka den svenska publiken har att tacka för så många njutningsrika ögonbliek. C.