Aftonbladet – 8 februari 1849, sida 3

urmålning, med stora, herrliga konturer af snöfjell och tolfmilaskogar, mellan hvilka klara bäckar vattna den nordiskt sköna sommargrönskan. Grundmelodien i den lilla: likten är en svärmande fosterlandskärlek. Förf. ser i den skandinaviska norden icke alenast det mest välsignade af alla jordens arkiska länder — en sanning, som vetenskapen icke allenast bestyrkt, utan äfven till en dell örklarat; utan hon tycker sig också på fullt allvar i vårt Norrland återfinna urbilden för len asiatiskt-grekiska sagan om Hyperboråerne. Denna mythiskt meteorologiska åskådning, hvilande på föreställningen om ett evigt, solljust lugn och ett paradisiskt maklighetstillstånd, passar emedlertid föga på vår nord med dess mödofulla, härdande lif, dess stränga nio månaders vintrar och dess flygtiga, fast sköna somrar. Man må tillägga, att mythen aldrig menade den egentliga norden. Vi anmärka denna omständighet blott i förbigående och utan tadel, och vi skulle ej en gång tillåtit oss detta, om ej förf. till en viss grad tröttade sina läsare med det oupphörligt återkommande talet om de saligas öar och landet ofvan nordanvinden. Med afseende härpå torde det ej vara alldeles onyttigt att påminna om ett tidehvarf. då det bredmunnade göthiska skrytet var den lagbundna formen för all yttring af fosterlandskärlek. Det faller oss ej numera in att så som fordom draga vexlar på den yfverbornav göthiska äran; men i allmänhet sakna vi ej ett visst nationeit anlag för braskande med stora ord, eller, med andra ord, för en viss pathetisk svulstighet. Om vi derföre, äfven hos vår författarinna, med hennes för öfrigt så rena och sköna stil, önskat litet mera sotto voce i hennes svallandel hänförelse för det nordiska underlandet, så är lenna önskan långt skiljd från tadelbegär, och . vi följa henne obeskrifligt gerna på hennes långväga färd. Bilderna, som hon för oss upp-! lrager af Torneåelfvens stränder, äro i hög : srad sanna och intagande. Hvad det nattliga! solfenomenet sjelf angår, hafva vi visserligen hört det beskrifvas på annat sätt. Mången, kanske de fleste invånare i sydligare nejder tala om det bleka, strållösa ljusklotet nästan såsom om ett spöke, och den ljusa natten förekommer dem hemsk och plågsam. För den, som ej sjelf sett det nattliga skådespelet, vore ett omdöme derom, liksom den blindes om färserna, kanske ännu svårare. Ty stora och esendomliga naturscener göra olika intryck på olika organiserade själar. Vi se här genom förf:s ögon, och då det hon bar erfarit och beskrifvit är så verkligt vackert och fullt afl poesi, antaga vi hennes intryck utan svårighet såsom våra egna. Ibland de personer, som så att säga utgöra! staffaget i detta nordiska sommarlandskap, träffa vi flera, hvilkas drag äro oss välbekanta. Det har förut ofta nog blifvit anmärkt om vår författarinna, att teckningar afindividuella karakterer ej är hennes styrka. Vi skulle vilja tillfoga, att den ej är hennes genre. Hvad hon tecknar förträffligt är familjegrupper såsom ett helt, med dess sedliga djup, dess skära harmonier och de lätta dissonanser och tvärstånd, som endast förhöja de följande ackordernas samklang. Dessa ljudföljder bestämmas mera af familjemedlemmarnes lynnesvexlingar än af deras karakterer; ty alla vår förf:s persontigheter äro i grunden goda och förträffliga. Således var det det onda lynnets demon, som aflägsnade Erik Nordenhjelm från fädernehemmet och höll den stolta Ida i harnesk mot sin kärleksfulla omgifning. Men denna det elaka lynnets frost smälter för kärlekens vårvind. Denna moraliska islossning är förf:s favoritthema, som mer eller mindre genomgår alla hennes skrifter; och derföre att det är sannt och poetiskt ledsna vi lika så litet vid dess älskliga monotoni, som vi tröttna vid jordens evigt återkommande upptinande under den första vårvärman. Den indifferenta eller tviflande andens uppvaknande till religiös tro står härmed i närmaste sammanhang, och förf. behandlar detta ämne med särdeles förkärlek. Vi erinra Oss ännu huru hon i Syskonlif, låter sin Uno genom ett underverk och på ett sätt, som nära påminner om slutsidorna i Rousseaus novell Heloise, väckas till en sådan tro. I föreliggande arbete har hon sökt ett naturligare och i vårt tycke lyckligare medel till Eriks omvändelse i den kärleksfulla inverkan, som fru Cecilia och Ina utöfva på honom. Handlingen är i högsta grad naturlig och konstlös. Den vänder sig, såsom bokens namn gilver tillkänna, helt och hållet kring en resa, som åtskilliga personer företaga till ÅAvasaxa, för att derifrån se midsommarnattssolen. Sällskapet är temligen stort och brokigt, men de roa sig förträffligt tillsammans, hvilket bäst bevisas af de många förlofningarne. Denna matrimonii-mani, kan föröfrigt förklaras ur två goda orsaker: först solens inverkan på hjernan under de långa sommardagarne. (Vi tilllåta oss öfversälta förf:s coup de soleil med det simpla svenska ordet solstyng) och för det andra förf:s goda hjerta, som ej kan uthärda att se någon gå ensam genom lifvet och bära den tunga bördan af odelade sorger. Det var just synd om fransmannen att han ej kunde bli förälskad i någon lappflicka och om domprostinnan, för hvilken en ny eröfring skulle utan tvifvel bland allt märkvärdigt hon upplefde, hafva blifvit det märkvärdigaste. Det uppsluppna och öfvergifna sätt att framställa komiska personligheter, man någon gång ej utan skäl anmärkt såsom en mindre fördelaktig egenhet hos vår förf., är här märkligen mildradt och det till hennes fördel. Väl dansar den gamla fröken menuett uppför Avasaxaberget och sjunger franska romancer efter en ny och originell method; men allt detta sker emedlertid med mycket decorum och utan paroxysmer. Vi tillåta oss dock i detta afseende en flyktig anmärkning i afseende på fran hanlanvaltarer. Det fören DE