Aftonbladet – 7 februari 1849, sida 3

Rn rt brett nt Re valen till båda thingen åtminstone till en del företagas vid ungefär samma tid (folkthinget hvart 4:de år, hälften af landsthinget också hvart 4:de år) af samma vaiberättigade, i distrikter, som icke äro stora nog för att omöjliggöra en planmässig agitation, så kommer båda thingen att erhålla en temligen likartad karaktär; de blifva lätt resultater af samma valagitation, Uppgiften synes oss vara, att utan underkännande af den demokratiska valprincipen, erhålla en representation, som på en gång vore så kraftfull som möjligt och tillika någorlunda oberoende af lokala, tillfälliga och ögonblickliga infiytelser. Detta kunde, så synes det oss, långt bättre uppnås derigenom att valen ilandsthinget föregingo i större distrikter och indirekte. Det lär icke kunna nekas, att om ett försvar skall kunna lemnas för tvåkammarsystemet. så måste man vara böjd att instämma i hvad Fiedrelandet här yttrat; och detta kan i och för sig sjelf vara så mycket mera intressant, som sjelfva detta försvar innehåller en ganska skarp kritik, ehuru indirekt, af det hvilande representationsförslaget härstädes. Fedrelandet förklarar nemligen, såsom läsaren finner, bestämdt, att det icke vill hafva i den öfre kammaren ett element, som är motsatt den nedre, utan endast en fast, sansad, lugnt utvecklad folkvilja. Ganska rätt. Vidare innehåller Fedrekndet en förklaring, på hvilken vi anhålle att få lägga serdeles vigt och rekommendera densamma enkannerligen till vår svenske 4Aflonposts eftersinnande, uti uttrycket: Det synes oss derföre serdeles vanskligt (misligt) alt åtskäja större och mindre jordegare i två klasser. Detta när et högst onaturligt åtskiljande och som ablott kan tänkas sålunda, att förhållanden nicke äro ordnade, som man borde hoppas snar skulle blifva tet.n Detta är ex sur kompliment åt det hvilande representationsförslaget härstädes, som just-har en sådan fördelning till hufvudbasis. ITvad Fredrelandet härom yttrat ir emedlertid klart att det svårligen kan vederläggas. Men om man sålunda undanrödjor dee aristokratiska synpunkter både hvad klasskilnad och egendomsskilnad, såsom grund för walrätten, beträdfar, ifrån försvaret för ett tvåkammarsystem, så återstår blott hvad Fedrelandet sjelf förerdat angående första kammarens utväljande al samma elementer som -den andras, men indirekt och i större distrikter. Av man ense härom, så kancemot ett tvåkammarsystem af denna egenskap icke våra mycket att invända, 4y frågan reducerar sig -då genast till! vida mindre dimensioner, och tvåkamrigheten, om vi:så få uttryeka oss, afser då hufvudsakligen blott att gifva en i sin helhket af folketsj majoritet tillsatt representation -en sådan indelning, att förhastade beslut devigenom må förekommas, men icke att gilva någon minoritet .af vissa klasser en bestämd motvigt emot, än mindre öfvervigt öfver folkviljan. Föedretandet .har anfört några ganska antägliga och riktiga satser i detta afseende. Men det har förbisett tvenne omständigheter, -som i vår tanka utgöra väsendiliga motskäl -emot dess framställning i afseende på denna delnings än damålsenlighet. Det-ena är regeringens veto, och hvartill har väl regeringen ett sådant, om len ej skulle någonsin våga utöfva det? Låtom oss ihågkomma, att om en regering är öfvertygad att representationen fattar beslut, som ogillas af folket, lärer den aldrig vara ängslig för att nyttja sitt veto, och behöfver.ej heller vara det. Är representationens beslut åter enigt med folkets vilja, och denna vilja är kommen till en viss intensitet, såsom stundom i nationella frågor rörande yttre politiken, o. s. så hjelper icke en andra kammares :biträde! it regeringerm. En ädel ach vis regering, om vars gola afsigter och urskiljning folket i Ilmänhet äöfvertygat sig, beböfver icke heller; rukta för att hejda en representations beslutt mm det skulle vara förhastadt, äfven om det!t I t r f ör ögonblicket hade mängdens sympathier för ig; ty om regeringen har rätt, så får der äfen snart rätt. Hufvudsaken är, att regeninen i silt system i det hela sjelf är ett utryck af folkets :behof och wilja. Ser folket ett2, så är det hvarken småaktigt eller otackamt, det hafva tusentals exempel visat. Mer anligen är den innersta tankan hwarföre man rkar på ett tvåkamuarsystem, — visserligen; he af sådan art, som Feedrelandet föreslagit! att derigenom hindra det sannt representava och sansadt demokratiska statsskickets reaserande. Uti det nyss angifna motivet torde äfven orken ligga till den amnars besynnerliga innseqvensen, att många hysa eller låtsa hysa så stor fruktan för följderna af de förhaanden som kunde begås under ett enkamti ringens veto af ingen betydelse, medan sam-1ty a personer, som äro ifrigast i denna åsigt, la nligen icke anse någon våda uppstå af refå ringens maktfullkomlighet. Att en furstel,, n är i full besittning af högsta styrelsemak-l st 1, och har hela regeringsmachineriets fysi-hå v och moraliska kraft till sin disposition, tta skall ske af en representation äfven på kammare. Likväl hör man sällan eller alg sättas I fråga att uppställa något veto emot ma makt i styrelsens affärer, hvilket också !g2:0o de flesta fall skulle förlama styrelsens gång; desamme, som äro så angelägne om en mott mot folkviljan genom ett tvåkammarsym, hafva vanligen ingenling emot att reten utan dispositionen af rikets förvaltning, en har uleslutande lagstiftningsmakt i en j ngd angelägenheter under benämning af deniska vänna hushållningen. Detta var den andralyan ständigheten vi ville anmärka. Om man mes a betraktar denna del af frågan, och ickeli ke betagen af en förutfattad mening, så skallltjen snart erkännas, att vådan icke är större ens ena sidan än på den andra: Misstag äro oskiljsilv ga från allt menskligt; men detär en missräk. alla utt: nin; ATA oe Ls