Aftonbladet – 7 februari 1849, sida 2

mn Emot mig är hon visst mycket god, visar mig mer: rtighet än jag, så ung, har rättighet att vänta Ah, du är inte så ung heller... Vid. din ålder hade både jag och din mor stått brud. Nå, hvad säger du om baronen ? Hittills hade Elisabeth ej tänkt det minsta vid sin tant rågor, men vid denna kände hon sitt bröst hoptryckas . . Hvad menar ni, min tant? Du frågar hvad jag menar? återtog. friherrinnan mec ;mhet, i det hon drog sitt älskade fosterbarn till sig. Om sorgen om din lycka har kommit mig att göra dessa frå sor ... Jag måste tänka på att skaffa dig ett anständig parti. Nu erbjuder sig ett i alla afseenden konvenabelt och lyder du milt, din andra mors råd... du vet hur öm ag älskar dig, och endast söker ditt bästa... så antar dt let. Baron Duwald, nu ägare af familjens hela förmögen het, erbjuder dig sin hand, och jag har lofvat honom den. Det är ej svårt att inse Elisabeths djupa bedröfvelse . . Om hennes tant befallt, om hon talt ur en vredgad ton så hade kanhända den arma flickan vågat en motsägelse. . Men nu?..-. Hon brast i tårar, fattade sin tants händer, dem hor kysste, i det hon besvor henne att ej framkalla en sådar olycka, föreställde henne att hon ju ägde förmögenhet nö; för att ej behöfva söka den hos en make, att hon aldri; kunde älska baron Duwald, att han ingaf henne fasa; oci hon slutade med att på det bevekligaste bönfalla, att der hon älskade och vördade som mor, ej måtte tvinga henn till ett äktenskap, som hon afskydde: Tantens milda sinnelag kunde ej uthärda Elisabeths bö ner... men brydd var hon... hon visste icke huru ho! skulle lösa det löfte hon så obetänksamt hade gifvit. På tantensgodhetsfulla uttryck i både anlete och rös märkte den unga flickan sin seger, och med förnyadt hop fullföljde den; i det hon talade om att snart återse sin fal och bad om att de genast måtte få resa. Friherrinnan bi föll det. Hon insåg mer än väl att, vid så fatta omstän digheter, ett längre vistande på stället vore opassande. Derföre skyndade hon in till sin väninna, och had knappt afgifvit den obehagliga förklaringen, hvilken likvi slutades med ömsesidig omfamning samt försäkring om evi vänskap, och derpå lemnat rummet, förrän baron Hans in störtade genom den motsatta dörren. Förgäfves sökte han att dämpa det uppror som skakad hans inre... Nå, min nådigaste faster, hvåd sade friherrinnan Posse?