Aftonbladet – 7 februari 1849, sida 1

NN nes kön och stånd. Ilon hade en nästan manlig gång, hennes blick var genomträngande oeh bestämd, hennes hår ramsvart och hennes anletsdrag buro en afgjordt främmande stämpel. Då hon närmade sig till Elisabeth, neg: hon djupt och frågade med en, ehuru nästan omärkbar utländsk brytning: Är det den till herrgården komna främmande fröken ? Ja! svarade Elisabeth. Förlåt, nådig fröken, att en gammal gumma vågar fråga om hennes nåd vet alt fröken går ensam :så långt in i skogen ? Jaz men hvarföre frågar ni det? . För det att vargar, och hvad än farligare är, björnar, icke äro sällsynta i dessa trakter. Hur törs ni sjelf gå ensam ? Nådigaste fröken! vi miste, vi ha ej annat val. Vanan gör oss känslolösa för faran, och inger oss många medel att undfly då den nlkas; men åsynen af ett sådant djur skulle beröfva fröken all besinning. Elisabeth, hvars uppmärksamhet fängslades af den gamla och hennes ovanliga språk, såg ej framför sig, snafvade och hade fallit, om ej gumman emottagit henne. Tack, goda mor! sade Elisabeth och upptog en liten silfverpenning, som hon gaf den gamla. Jag tackar fröken... Men om jag vågade anhålla om en nåd, så vore det att få se frökens venstra hand! Den unga flickan blef högst bestört. Nådiga fröken!, återtog gumman, blif ej rädd! vid Gud, jag menar något ondt!... Men jig har den förmågan att i händerna läsa folks händeiser eller öden. På morgonstunden drömde jag att jag skulle träffa ett fruntimmer, vackert som en engel, men lidande af hemlig sorg. Vid första ögonkastet igenkände jag fröken ... Väl intogs Elisabeth af en liten häpnad, men den försvann snart. Begäret att utransaka sina framtida öden ligger så hårdt fängsladt i menniskans bröst, att endast en fast tro på Gud och dess altvisa styrelse förmår att lösgöra det. Elisabeth emotstod ej frestelsen. Och för öfrigt var spådomsväsendet den tiden något så vanligt, att ingen ansågs för förmäten som ville upplyfta det tilllommendes slöja. Hon afdrog handsken ech räckte fram sin hand. Mor Ingrid kastade en blick i den lilla handen, så mjell, så fin, så skinlig som en encels... Men hon hade all möda ospard alt ej förråda sig.