Aftonbladet – 5 februari 1849, sida 3

synd om henne, men så ser hon ock ut som en förseglac olycka. Friherrinnan Duwald och hennes adopterade son had qvarstadnat i matsalen. Nå, min kära Hans! sade hon, så fort tanten oci Elisabeth aflägsnat sig, jag är nöjd med ditt uppförande Fortsätt, som du börjat! Hon har redan aflagt något a sin skygghet. Följ henne på hennes promenader, tillbjuc dig att visa henne de mest romantiska ställen, som Hol lerud, Rosendal och Mölnbacka hafva omkring dig ... der igenom gör du dig intressant ... men träng dig aldrig p henne som kurtisör! Tanten åtager jag mig att roa. Sit Yhombre eller taroc-parti skall hon hvarje afton hafvaat välja emellan. Men den enorma kostnaden ? Friherrinnans ansigte antog ett eget, högst märkvär digt uttryck, som det vore ett svårt uppdrag att åter gifva. ,Hör på, Hans! återtog hon, vill du hellre förlora e) vinstgifvande process, än betala en skrifvare, emedan di sjelf ej hinner med akterna?) Nej, men med så ringa kostnad som möjligt. 8 Det har jag ingenting emot... Och låt dessutom di hustru betala hvad det kostat dig att vinna din fästmö På besök och kalaser, der jag inte finner trefnad, får vara deras följeslagare. Men du måste akta dig, som fö döden, att låta någon ens ana dina afsigter på Elisabelh Förr må man tro att du har tanten i ögonsigte. Baronen skrattade, tog vördnadsfullt god natt och gick (Forts. följer.) CYCLORAMA. Så kallas ett nytt slags optiskt skådespe — ett mellanting emellan det förut bekanta Panorama och Diq rama — hvilket förevisas af M:r Stanfield i London. Han ha dertill låtit uppföra en särskild byggnad af stor vidd, och före ställningarne sägas öfverträffa allt hvad man någonsin förut ha! tillfälle att se af dylikt slag. Cykloramat har debuterat med e representation af jordbäfningen i Lissabon 4775, som omfatta alla hufvuddetaljerna af denna katastrof. Man ser morgonsole: småningon belysa Tajofloden, klostret San Jeronimo, staden oc) bergshöjderna deromkring, Belems torn och hafvet, — allt till full komlig illusion för den som någon gång från redden beskåda Lissabon en vacker morgon. Hastigt antaga luft och haf ett gul aktigt sken; vågorna syalla upp; skepp och palatser, torn och klip por rulla om hvarandrn i ett oredigt hyimmel, och när töckne åter skingras, ser man den nyss så praktfulla staden förvandla till en massa ruiner, här och der rykande och glödande af de un der förstörelsen uppkomna eldsvådorna.