Aftonbladet – 5 februari 1849, sida 3

nöje i att besvara hvarje motsatt menitg med en otålig och likväl gäckande min, ech wunIder. medverkan af motsägelseandan kommer Iden gamla konungen ofta till pikanta remiJniscenser från 1792. Enligt hans mening hade Frankrike tusende skäl att vilja republiken, äfven om det af tusende andra goda grunder fruktade republikanerna. Det orätta Frankrike Igjort uti Februari hade bestått deruti, att det Itrodde desse vara tillintetgjorda och att det ansett monarkien af 1830, bakom hvilken det I förkansat sig :mot dem, som längtade efter 11793, för ett öfverflödigt bröstvärn. Mässorna hade denna gång för öfrigt varit nog disciplinerade för att tillåta den nya styrelsen att Jtemligen regelmessigt konstituera sig; det fat; tades blott i början en förståndig, ärlig regering. Ludvig Filip skulle hafva velat åtaga Isig att gifva rörelsen denna riktning. Ori 11830 kunnat vänta till den 24 Februarin, Imenade hon, så skulle republiken hafva valt I mig till president.. Det bästa beviset derpå latt monarkien icke har fästat rot i sitnena, ligger, enligt Ludvig Filips åsigt, deruti, alt den denna gång fallit utan att öfverskrida 1a Igens gränser, ja hvad som vill säga ännu mer, lintill sista ögonblicket blifvit inom desamma. IKonungen framhåller med ett visst eftertryck denna sista punkt. Deruti ligger enligt hans I mening upprättelsen för hans nederlag, och Ihan betraktar den såsom en äreport, hvarigeInom han hoppas träda fram i historien. Oaktadt Ludvig Filip fäster afseende vid landets republikanska tendenser, så tror han likväl att.de icke skulle yttrat sig genom en revolution, så vida icke pistolskottet på boulevard des capucines gifvit rörelsen en oförutsedd riktning. Han uttalar icke eller nånsin namnet på den välkända upphofsmannen till detta lömska , streck utan att tillägga ett biord, hvars kraft ligger i dess gemenhet. Den gamle konungen tror, att stället och tiden för denna utmaning, beräknade på sådant sätt att fruntimmer och barn skulle falla för soldatens eld, att denna kärra, som i rätta ögonblicket ankom för att mottaga de döda, att skådespelet af desse lik, som kördes kring staden vid fackelljus, häntyder på en förut beräknad gräslig komedi, hvilkens enskilda effektpartier voro med omsorg förberedda. Konungen tror, att republiken, ehuru närvarande uti ideerna, ännu för en obestämd tid kunnat fattas uti institutionerna, så vida. icke den olyckliga händelsen bragt nationälgaf det ur fattning och förlamat detsamma. Regeringen af 4830, menar han, tillfredställde fransmännens törst efter fribet och jemlikhet så mycket att de ännu en lång tid skulle glömma namhet för saken. Misstager han sig? Vivilja gerna tro det; men man må tillstå att namnet ännu icke gagnat saken serdeles mycket. Hvad den politiska friheten beträffar, så hafva vi icke bragt det mycket längre, än att höja belägringstillståndets anseende, och hvad jemhkheten angår, så har sättet för framåtskridandet blifvit alldeles förändradt, men jag må tillstå, alt så vidt jag vet, ha vi hvarken kommit bättre eller hastigare framåt. Lika förunderligt hastigt som februariregeringen låtit de besittande blifva fattigare, lika hastigt har juliregeringen gjort de besittningslösa rika. Låtom oss icke glömma att statsintägterna, oaktadt upp häfvandet eller nedsättningen af minga tullar, hafva tilltagit med mera än 40 procent, en tillvext, som alldeles icke står i något synbart förhållande till befolkningens tillvext, och följaktligen måste hafva tillkommit af ett motsvarande framsteg ji förbrukningen, det vill säga i de skattskyldiges välstånd, och i produktionen, det vill säga i hvad de besitta. Men nu är det icke svårt att förstå att denna ofantliga tillvext allenast kommer de lägre klasserna tillgodo. Hvad förbrukningen angår, så är det klart, att de rika eller välmående klasserna hafva ett maximum af förnödenheter, som de icke öfverskrida, äfven om de blifva rikare eller mera välmående; och att de i hvar och en af dessa olika förhållanden förbruka nästan samma qvantitet vin, kaffe, kläde eller linne.. Den-ofantliga tillvexten af förbrukningen från 4830 till 4847 inskränker sig således nästan ensamt till den arbetande klassen. Således har den arbetande klassen under derna period framskridit fortare på välståndets bana än de rika, hvilka nästan blifvit stationära. Hvad å andra sidan angår produktionen, denna mätare af de ehskildas inkomster, så hafva de rika deruti gjört en temlisen betydlig rörelse framåt; men äfven här är den största fördelen proportionaliter på arbetsklassens sida. Produktionen inbringar med få undantag åt kapitalisten, som blott är dess upphofsman, mindre fördel än åt arbetaren, som är dess driffjäder. En kapitalist försträcker t. ex, åt en jordbrukare 480 fr., för hvilka denne sår lin på ett stycke jord; detta ursprungliga kapital af 400 fr. blifver under årets lopp genom det skördade -linets förarbetande till lärft ökadt lin ett värde af 4000, 1200 fr., som i egenskap af arbetslön utbetalas åt de 40 eller 350 arbetare, som behöfvas för linets förarbetande. Kapitalisten, som försträckt de 100 fr., har härigenom förtjent blott 3 eller 4 fr i ränta, under det att arbetarne i medeltal bekommit en summa af 24 eller 23 fr. Konseqvensen häraf faller lätt i ögonen; Skal icke, huru mycket den rike än har mera än den fattige, skillnaden dem emellan en gång försvinna, när den sednare går raskare framåt än den förre? Skall icke en regering, som skapar sådana resultater föra oss direkte till jemlikheten? i Ludvig Filip har således, hur partisk han än är, någon rätt atl påstå det hans regering öppnade : en bred väg för jemlikhets-ideerna, Denna regering, som man så ofta beskyllt för att hafva velat grunda en penninge-aristokrati på adelns ruiner, demokratiserade verkeligen ririkedomen och frambragte i sakernas ordning: en revolution, lika så ingripande som den hvilken året 4789 hade verkliggjort i lagarne; och denna revolution frambragte hon icke allenast utan att trampa någons intresse, utan under det att hon gynnade alla. Juliregeringen aktade och befordrade den enskildes rättigheter, utan att derföre utesluta socialismens grundprincip, Staten tillvällade sig icke rätt att plundra kapitalisterna till fördel för de fattige, men den af kapitalisterna i de sednares händer genom 2200 KPA PERPESINEEL KVIRECSE, föl SO PRISSlet FSE