Aftonbladet – 5 februari 1849, sida 2

kade helt behändigt den okonstlade Elisabeth Margretas berättelser och försäkringar om Bernhards oskuld. För att beveka, för att blidka den stränga frun, knäböjde Elisabeth, kysste, simmande i tårar, hennes händer, under det hon hos henne bönföll om att förlåta detta ofrivilliga brott. Ack, hon visste ej huru fåfängt detta var! Hon kände ej, att ingen medlem af de folk, hos hvilka sjellhämnden är lag, med större ihärdighet kan vänta på sitt offers fall, eller lida större qval att se det ryckas ur sina händer, än denna gvinna pinades och längtade efter att få hämnas sin sons död. Åsynen af att Bernhards trolofvade, Örnstedts dotter, nu låg gråtande, qvidande och tiggande om nåd för hennes fötter, var den första, den enda läskning hennes hjerta känt under alla de qvalfulla dagar som förflutit sedan det olycksdigra dödsfallet... Denna natt kunde hon sofva! Till följe af detta samtal öfvertalte friherrinnan Duwald sin väninna, Elisabeths tant, att tillika med dess fosterdotter åtfölja sig till Wermland. Hon rekommenderade Margreta till föreståndarinna för hushållet under bortovaron, ty Jag tycker just, sade hon, att det är en bra trogen menniska.n Det lyckades, Resan företogs, och Elisabeth blef sålunda skiljd från den enda, med hvilken hon kunde samtala om sin älskling. SJETTE KAPITLET. Till den första gästgifvargård, der de stadnade för att hemskicka sina hästar och taga skjuts, anlände en karl, klädd som kurir, i samma ögonblick de ånyo satte sig i vagnarne. Han tyckte sig känna igen den ena af de tre damerna, men som hennes täta florshufva hindrade honom att riktigt betrakta henne, så nöjde han -sig med att fråga hvilka de voro. Baron Duwalds! svarade hållkarlen. Kuriren, nöjd med svaret, kastade sig på sin nya häst och red bort i fyrsprång. Omkring en timme derefter stadnade han sitt flämtande djur utanför alleen till Walloxsäby. Margreta, som händelsevis befann sig på trappan, och varseblef den med sådan hast ankommande, trodde ati hennes herrskap glömt något, sprang nyfiken emot karler för att lå veta hvad det kunde vara, och blef högst bestört då hon i honom igenkände en af geheimerådet Dittmars betjenter.