Aftonbladet – 3 februari 1849, sida 2

ppträda mot ministeren, så ankommo d. 1:sta )Jecember större delen af de i Berlin qvar-l: lefne. De trodde sig böra arbeta derpå, att fven alla de öfriga följde efter, och föreslogo jerföre, att icke bestämma sessionen förr änl: jen 4:de. Högra sidan, som här i detta ögonlick utgjorde pluraliteten, afslog detta förslag. 7enstra sidan, då den såg att man ej önskadel: ågon försoning, aflägsnade sig och högern be-l löt derpå att inställa sina sammankomster tilll len 7:de. Församlingen kom ej mera tillsamnans. Den 5:te ankom en kongl. : förordning, om förklarade församlingen för upplöst. siktidigt oktrojerade konungen en författning, vars revision förbehölls den blifvande kam-! naren. Allas ögon voro riktade på Frankfurt. Det! yska parlamentet hade, alltsedan Septemberlagarne, mera stödt sig på regeringarna, än på iationen. Ehuruväl åtskilliga gånger förödnjukadt af kabinetten, invaggade det sig dockl ständiga illusioner. Det såg ogerna vid silan af sig de enskilda staternas konstitueranle församlingar och sträfvade indirekt till deammas försvagande. Dertill kom de enskilda taternas partikularism, som ofta fann ett starkt senljud hos folkets representanter. Det österikiska partiet arbetade för den österrikiska nhetsstaten, det preussiska partiet för preusiska intressen; båda i förening bildade Högerns ärna. Deraf härledde sig, attalla förslag, om framställdes af den motsatta sidan, föllo, synnerhet om deruti förekom något erännande af de enskilda staternas represenantkamrar. En annan svårighet låg i kammarens sammansättning. Män, till större deen lärda celebriteter, som i yngre åren varit iberala och som, vid den tid då deras parti befann sig i minoriteten, hade på papperet utkastat sitt fäderneslands framtid, sutto nu i Frankfurt på högra sidan. Envist vidhållande sina tidigare doktriner, kämpade de mot den nya tidsandan, som hade öfverflyglat deras ileer och drömmar. Det bör således icke förundra någon, om de friheter, som parlamentet skulle fastställa för nationen, uti flera ganska vigtiga punkter alldeles icke tillfredsställde det allmänna tänkesättet, och stodo långt efter många af de enskilda staternas representantkamrar fastställda beslut. — Då nu i Wien reaktionen segrade, fremmande horder beträdde den tyska marken och panslavismen hotade den tyska enheten, trodde man att parlamentet ändtligen skulle öppna ögonen och uppträda med mera kraft. Förgäfves! Först när Wien fallit för reaktionens stämplingar, gjordes några svaga försök. Men — det var för sent! Man afvisade i Wien hvarje inblandning från kabinettet i Frankfurt; segrarne behöfde ingen förmedling. — Vid början af berlinerreaktionens uppträdande afsändes dit en rikskommissarie. 1 stället att sätta sig i förbindelse med folket och dess representanter, började denne underhandla med ministeren, och såg sakerna med dess ögon. Berlinernationalförsamlingen, som i synnerhet den sednare tiden vunnit ett utomordentligt anseende icke blott i Preussen, utan i hela Tyskland, var redan af denna anledning synnerligt misshaglig för frankfurterparlamentets högra sida. Följden deraf var, att alla motioner till fördel för Berlin blefvo förkastade. En enda koncession gjordes; den bestod deruti, att kronan Preussen uppmanades att omgifva sig med en populär minister, som utfästade sig att värna den preussiska nationens rättigheter. — Men den Brandenburgska ministeren fortfor icke desto mindre att leda ärenderna; och då berlinernationalförsamlingen upplöstes och en författning oktrojerades, lät parlamentet sådant onäpst passera, förkastade motioner, som ogillade detta berlinerkabinettets förfarande, och remitterade dem till jordfästning uti afdelningarna. (Forts.)