Aftonbladet – 3 februari 1849, sida 2

Den tröstlösa modrens bref och Elisabeths djupa li dande hade till den högsta vrede stegrat friherrinnan Pos ses förbittring emot Bernhard. Att någon menniska skull kunna gå ur verlden med en lögn på läpparne, föreföl honom lika omöjligt, som att äta julgröten vid dagsljus Derföre ansåg hon också för höjden af all fräckhet, at Bernhard vågade skrifva henne till, och återskickade allt sammans ouppbrutet... Men dermed hade hon ej godt gjort sin oförsigtighet att för Elisabeth så skoningslöst upp daga Bernhards förmenta otrohet. En hel dag sväfvade den olyckliga flickans lif i fara och den rådlösa tanten vred förtviffad sina händer. Vi den... tänkte hon... som kunnat bedraga en sådan en gel, och det endast för ett lättfärdigt styckes skull!.. Hvad är den tossan emot Elisabeth? Nu blef hon... detta inträffar hos alla lidelsefulla men. niskor ... hon blef orättvis. Hela tyngden af hennes ha föll på Elsa, och, som det vanligtvis händer, träffades hor sjelf hårdast af sin orättvisa, derigenom att hon ej tillkal lade prosten. Ty, hvem hade bättre kunnat läka Elisa beths sjuka sinne, än den hederlige prestmannen, hvilker beredt henne till nattvarden och ägde hennes oinskränkt: förtroende. Men friherrinnan hade fått leda till hela slägten Hvarför har ej fadren, som sjelf är prestp, utbras hon, kunnat hålla den otäcka slynan i tukt och Herran förmaning, utan i stället låtit henne fara och skjässa pi det der sättet? Är det presterligt det ? Och omqvädet på visan var oupphörligt... Om jag blefve hundrade år, kan jag aldrig begrip: hvad de se på den der flickan! Elisabeths ungdom behöll segren. Så till vida had sjukdomen varit välgörande, att den i början beröfvade henne medvetandet, och sedermera tillät henne mattheter ej att klart öfvertänka sin ställning. Men matthet räckel ej till evig tid. Med krafterna återkom minnet, och mec minnet den tröstlösa föreställningen... Bernhard, trolös Bernhard, glömsk af sina eder! ... Friherrinnan, som anade hvad som föregick i sin ung: slägtings själ, ville trösta henne, tog en bok... O, mina läsare och läsarinnor! dragen ej så förnäm