Aftonbladet – 3 februari 1849, sida 2

vÄr narrad. Och det vet fröken sjelf, att så länge som friherrinnan är ond, så är det ej värdt att säga något. Elisabeth skakades af fruktan och hopp. Margreta! För allt hvad heligt är, säg mig ... Söta fröken, stilla sig! Nådig friherrinnan kan vara tillbaka när som helst... Jag skall springa ner och säga henne att fröken sofver, så ger hon sig ro. Och jag skall genast komma tillbaka och säga allt hvad jag vet.n Hon sprang ut. Elisabeth hade satt sig upp i sängen, tryckte händerna hårdt mot sitt klappande hjerta ... och liknade fullkomligt en förstenad bild. Endast hjertats våldsamma slag tillkännagåfvo att lifvet ännu ej flyktat. Den så hastigt som möjligt återkomna Margreta satte sig på en pall, och började berätta huru Elsa ... Elisabeth spratt till vid detta namn ... hurusom Elsa varit hos henne, och under tusen tårar bedyrat sin och ryttmästarens oskuld. Hon hade svurit på att hon aldrig ville bli salig, om ryttmästaren någonsin sagt henne ett enda ord, som kunde ledas ditåt, utan tvärtom hade det just varit baron Duwall, och ännu en annan herre, som det var omöjligt att få henne till att nämna ... Och jag vet hvad jag vet, jag -.. men Gud bevare min tunga!... Inte skall jag röja hemligheten ... den höga öfverheten har långa armar ... Nå, det var just dessa, som oupphörligt förföljde henne med smicker och anbud. Hon tog till och med dristigheten till sig att skrifva till fröken ... eftersom hon ir prestdotter, och har fått lära sig skrifva kantänka. ..-I Brefvet?, stammade Elisabeth, som knappt kunde andas .. 0 ,Söta fröken! det har jag i min kista. Fröken skall få det sedan, nu törs jag inte gå efter det. Detta var också en lycka; ty Elisabeth var färdig att duka under för alla de stridiga känslor, som nu bestormade benne. Margreta, förskräkt, baddade hennes tinningar med ättika, höll luktsalt under hennes näsa, och då intet annat ville hjelpa, talade hon om Bernhards kärlek. Ehuru matt, slog Elisabeth åter upp ögonen, och sedan Margreta fått henne till fullkomlig sansning, yttrade hon... Herre Gud, den som tordes tala om alltsammans för fröken ändå!n D