Aftonbladet – 2 februari 1849, sida 3

terna af österlandet; och exposilionens uppställning åsyftar omisskännligt, att den inträdandes blickar, hvart de må vändas i de fyra expositionssalarne, icke måtte från golf till tak träffa på någonting, som icke är chinesiskt, eller åtminstone siamesiskt eller japanskt. Allt hvad man varseblifver — mattorna, tapeterna, boiseringarne, kartor, porträtter, landskapsoch genremålningar, bilder, lyktor, böcker, fornsaker, vapen, musikinstrumenter, smycken, praktkostymer, hvardagsdrägter, verktyg och husgeråd, varor och råämnen, härstammar från China eller dess naboländer. Och ändå finner man knappt två exemplar af samma slag; en omständighet, som, i trots af den brokiga mångfalden, aflägsnar all tanka på bazar, och gör ögonskenligt att här icke är fråga om någon varusamling till salu, utan om ett verksamt medel att beriktiga våra föreställningar om de folkrika men hittills så föga kända, eller rättare så mycket misskända länder, hvarifrån alla dessa saker hemtats. Man befinner sig i en alldeles främmande verld; och det fattas blott att utsigten genom fönstren äfven kunnat bortskymmas af målade kinesiska rullgardiner, för att fullända illusionen. Hlusion är likväl hvad man minst af allt här har att vinna; tvärtom: de illusioner man medför om China och det chinesiska, försvinna mer och mer ju närmare man granskar hväd man ser. Bland detta är ingenting som hastigare måste skingra de europeiska fördomarne, än Målningsgalleriet, expositionens glanspunkt och hufvudsak. Icke mindre än 79 oljtaflor, hvaribland flera skulle med utmärkelse kunna intaga en plats i ett europeiskt målningsgalleri, erbjuda här tillfälle att blicka in i Chinas landskapsoch kustnatur, och i Chinesernas offentliga och enskilda lefnad; oberäknadt att sjelfva målningssättet lär oss känna de chinesiska mästarne såsom verkliga konstnärer, och icke, efter hvad man vanligen tror, blott såsom narraktiga karrikatyrkluddare på postlin, på tebrickor och dylikt. Bland oljtaflorna förekomma 48 egentliga landskapsstycken, föreställande utsigter af uppgifna ställen, 25 genremålningar, flera tillika med landskapsutsigter; och slutligen 6 porträtter. Bland de sistnämnda förtjena två att!s tagas i ögonsigte aldraförst, emedan de tjenal till förklaring öfver en omständighet, som annars måste förefalla den oberedde åskådaren, öfverraskande, om ej osannolik, vid beskådan-l, det af större delen bland de både på genremålningarne och landskaperna förekommandels figurerna, y Dessa två porträtter sitta i nordvestra hörI 6 I UA AR AR kr Kl Ba -—-—— A ja -AA —AA JA (NM —-— Jr RR OM AA RR AT ON (JA AN -— Jun OA — — —— net af andra expositionsrummet och äro be-l tecknade med JM 61 och 62. Enligt expositionskatalogen föreställer det förra en ung damely i norra delen af China och det sednare enl dame i Canton; det tillägges härvid att beggelg äro utmärkt väl träffade, men att de mongoli-)h ska dragen förekomma mera hos qvinnor il! södra China än i det norra. Olikheten mellan den söderländska chinesiskan från Canton, med sina snedt inåt lutande, små ögon, och den norra med sin nästan grekiska profil, sinala stora, öppna och mot näsan rätvinkliga ögon,l! är öfverraskande. När man nu, efter dennalg preliminära bekantskap med de olika chinesi-ln ska nationaldragen, granskar de öfriga porträtterna och genrebilderna, så upptäcker man att I största delen af chinesiskorna, och många bland chinesarne, långt mera brås på det nordliga slägtet än på det sydliga, och att det egentligen är hos arbetsklassen, som man finner de mongoliska — de på .postlinsmålningarne vanliga dragen rådande. För öfrigt är kantonsdamen visst icke ful, oaktadt sina sneda ögon; det råder en egen melankolisk täckhet i hennes drag, hon visar en utmärkt vacker hand, och porträttet, såsom konstverk betraktadt, är ganska väl utfördt. Nästintill dessa chinesiskor sitter en fransyska, lätt igenkänd på de henne egna nationaldrag; denna tafla (JE 60) är också icke annat än en af chinesisk målare gjord kopia efter ett franskt original, bekant under namn af Domino-masken. Till ytterligare bekräftelse på . de chinesiska konstnärernas förmåga att iakttaga de egendomliga dragen hos sina orginaler, behöfver man blott betrakta ännu ett porträtt, 4 57, som föreställer en roddarflicka i Macao; detta är en portugisiska, ganska vacker, men ögonskenligen af en helt annan stam än någon af de förutnämnda. Bland genremålningarne utmärka sig JM 56, en ung dame, lutad mot balustraden åt en trädgård, för det särdeles vackra ansigtet; men högra armen tycks misstecknad. I JM 75 skulle uttrycket i den gamle mandarinens ansigte göra heder åt någon målare af flamandska skolan. VM 72 föreställer en yngre mandarin, hvars lilla son gör sin morgonhelsning. Faderns ställning är särdeles ledig, och -det forskande småleende, hvarmed han betraktar huru gossen skall gå i land med den makt-!S påliggande ceremonien, jemte gossens djupa t allvar att verkställa saken på det formligaste, bilda ett trefligt, något humoristiskt helt, hvars a anordning och utförande förutsätter en ickela vanlig konstnär. JM 38, visar oss, tre ungalt d l y CA 0 me sv ÄMM -JR —HÖ DA AH — BS AA OLM si -— bj damer, alla rätt täcka, af den nordehinesiska rasen; men hvad de egentligen förehafva är svårt att säga. I allmänhet röja dessa — chinesiska genrebilder en utmärkt förmåga hos konstnären i afseende på an-låh ordning , hållning , teckning och kolorit;!h och en af allt detta beroende naturtrohet; beh handlingssättet är för ingen del minutiöst elleri ängsligt, utan stundom nästan för raskt — och ändå fattas dem något, som sällan saknas hos en europeisk genremålning, nämligen lif g och poesi. Det är ett slags Still-leben, aflj; helt annat innehåll är när de europeiska må-ls larne i denna genre framställa kålbufvuden,ä grytor och sopqvastar; man skulle kunna troje att de chinesiska målarne kopierade vaxbilder i stället för menniskor. Men när man ser den te säkerhet hvarmed allt är utfördt, så öfverty-!p oas man snart att bristen på lif och poesi ickelp