Aftonbladet – 1 februari 1849, sida 2

tvifvelaktig; dock kan ingen på förhand med visshet beräkna den i mörkret smygande reakLlionens steg. OM DEMOKRATIEN I FRAKRIKE, af Guizot. Redan för flera veckor sedan annoncerades både i franska och engelska tidningar, att förre fran yske premierministern Guizot var i begrepp att publicera en skrift om demokratien i Frankrike. Denna nyhet väckte genast ett stort uppseende. Något hvar, åtminstone i Frankrike, måste vara nyfiken att se hvad en fallen minister, som tillika i många år varit demokratiens afgjordaste och svåraste motståndare, skulle söga om detta ämne. Få skrifter torde väl derföre också kunnat, på nyfikenhetens vägnar, räkna på en så strykande afgång som denna. Äfven här i Sverge lärer oförtöfvadt en öfversättning deraf utkomma i brochyrform, och under tiden har ett längre utdrag meddelats i en tidning, och en annan tyckes ämna att meddela hela skriften. Emedlertid tyckes innehållet af detta arbete ingalunda motsvara hvad mängden hade väntat sig deraf på talangens och statsmannavyens vägnar. Detta är icke allenast vår åsigt, utan äfven öfver hufvud de utländska jurnalernas, af hvilka alla de förnämsta meddelat mer och mindre utförliga recensioner. Det är antagligt, att de fransyska tidningarna i detta hänseende skola med en viss fördom betrakta hr Guizot, hvars olycksaliga politik förde Frankrike till revolutionen; men det nyssnämnda omdömet delas äfven af de engelska publicisterna, t. o. m. af sådana, som fördömt Frankrikes styrelse efter februarihändelserna och spått svåra följder deraf, såsom t. ex. The Economist. Några utdrag af dessa omdömen kunna icke vara utan intresse, i bredd med sjelfva skriftens utgifvande. Vi hafva sällan läst, säger Daily News, en skrift, författad af en ryktbar statsman, och likväl så osmält, så sväfvande och så renons på förutseende eller beräkning, som denna af br Guizot: man har deri en påminnelse om den fåfän a och tomhet, som stundom uppenbarar sig hos de största menskliga själsförmögenheter. HGuizot har skrifvit ett arbete om demokratien under det intrycket, att demokratien voro i begrepp att uppsluka verlden; och likväl har det i Frankrike visat sig, att densamma, ehuru oregerhig den syntes under sitt febertillstånd, lemnad åt sig sjelf, nedgått till hvardagsideeernas oc3 hvardagsmenniskornas vanliga bållning. Det som ifrån början missledt och ruinerat Guizot, var hans sjukliga förskräckelse för denna förmenta demokrati, hvars öfvervälde först uppgjordes i hans inbillnin , och derefter missledde hans politik. Det finnes i vår tanke intel folk benägnare att styras, än det franska. Men i stället att hysa förtroende till folket och ställa sin regering och sin politik i harmoni med medelklasserna, hafva både äldre och yngre bourboner lyssnat till statsmän, som varnat dem för folket och framställt detta såsom farligt och omöjligt att styra annat än genom skrämsel, samt såsom fiendtligt mot all myndighet. Ludvig Filip, likasom Carl X, såg i all opposition mot regeringen ett begär efter mångvälde och anarki, och satte sig lika envist mot alla fordringar, mot önskningarna om en valreform, likaväl som emot jakobinerna. Guizot våndas tydligen ännu under samma villfarelse. Han varse5lir nu lika litet som förr de stora konservativa riktningar, som äro blandade med all medelklsssens liberalism, och derföre är det ännu hans pr.neip, att dessa klasser böra hållas tillbaka såsom demokrater. Bland 534 millioner fransmän funnos blott 180,060 valmän; ett anval af dessa, jemte andra icke valberättigade, träffades för att förena sig i en protest. Guizot förbjöd mötet, och störtade derigenowm sig sjelf och sin herre från tronen. Nu säger han, att detta var demokratiens och demokraternas vesk. Men hvem tvingade medelklasserna att handla såsom demokrater, och dref dem, utan att de sjelfva drömde derom, till revolutionen? Jo, just hr Guizot.n Det finnes ett ställe i boken, som vittnar om stor författaretalang, men som tillika uppenbarar en vådlig villfarelse. Det är då Guizot jemför den politiska samhällskroppen med individen, och betraktar den sednare från en religiös synpunkt. Menniskan, säger han, är född med onda böjelser, och hennes pligt består i att bekämpa dessa. Menniskorna i det politiska samhället ställer han utisamma syndafördömelse, såsom benägna för det onda. Han anser det derföre vara statsmannens pligt li det offentliga lifvet, likasom presterskapets li det enskilda, att bekämpa dessa onda böjel-Iser, och att demokratien i politiken är detsamma som synden i enskilda lifvet. Likasom Imenniskan har att motstå den lede frestaren, ; I måste statsmannen. inotstå demokraten. Guizot säger icke detta så bokhstafligt, som vi här Llyttrat det, men sådan är tydligt hans tankegång och serien af hans argumenter. En mera my) I stisk, mera bedrög mera illiberal och mer: oklok åsigt hafve vi atdrig sett i tryck eller Ihandling. En sådan s onblandning af sa i ker och principer, heiiga. och profana, ett sådant nedsättande af klara och manliga politi -Iska grundsatser för att upphöja det grumlig: eIspöket af en vidskepelse, skulle man icke hafv: väntat på det 19:de århundradet, och mins , Ifrån br Guizot. nl! pDet bör ej nekas, att demokratien kan hafv t många onda sidor, att den ofta kan vara oro allig, obillig och grym; men erfarenheten ha