Aftonbladet – 1 februari 1849, sida 2

poesien, hvilket man eljest härvidlag icke skulle hafva känt sig obenägen att öppet medgilva. Uppmärksamheten finner sig tvertom ryckt inför ett helt och hållet prosaiskt skrank, nemligen det politiska; och omdömet får genom denna frontförändring också sjelf en alldeles annan riktning, än om det skolat fälla sitt utslag rörande ett mer eller mindre passabelt öfverträdande af endast poetiska reglor. Man inser tydligen att om fantasiens extravaganser! kan här icke vara frågan: om poetiska parasituttryck lika litet: allt hvad till febuseriets! misstag kan räknas, angår icke nu ämnet —Il: allrahelst det hade måst vara Apollo eller någon hans här residerande plenipotentiär som i sådant fall bordt draga stycket inför rätta, och då icke inför kämnersrätten. . Hvad är då i sjelfva verket saken nu? frågar man sig med spänd uppmärksamhet. Den består uti ingenting mer eller mindre än den ytterst vigtiga frågan, huruvida det skall vara tillåtet, eller icke, att i tryck sägal någonting, innebärande tadel af regenten i ett, land, hvarmed Sverige står i fredligt förhållande ? I all verlden! skall säkert hvar och en här-l vid utropa — kan det ens sättas i tvifvel, attl vi skulle hafva rättighet härtill? Äro då Europas, Asiensoch Afrikas regenter samteligen gudar, så att de ej kunna begå något rätt klandervärdt? Vi säga med flit äfven Asiens och Afrikas, tyl läsaren påminner sig otvifvelaktigt, att Sverige lefver i fredligt förhållande med alla Asiens och Afrikas makter, likaväl som med Europas; hvadan, om någon Hinduisk nabob eller Habyssinisk furste skulle täckas stycka, nedskjutal eller lefvande bränna ett par tusen ef sina kä-, ra undersåter, och en tidning i Stockholm sade den naboben eller den Habyssiniern vara grymma, fega, befängda och ursinniga menniskor, eller hafva handlat under infiytelse af någon drufvas alltför stora makt, så skulle tidningens ansvarige utgifvare fällas till tryckfrihetsbrott, såvida det kan; påstås, att predikaterna grym, feg, befängd, ursinnig, rusig. 0. s. V., oadk-l tadt sanna, likväl äro af ett smädligt och förgripligt innehåll mot berörde regenters personlighet. Men, invänder man, detta är att leda saken in absurdum. Sverige kan omöjligen behöfval frukta för ett krig med den omtalade Hinduiske naboben eller den Habyssiniske tyrannen, och då må våra tidningar säga om dem hvad Ide behaga. Det anförda lagrummet talar nemligen också om till osämja syftande, yttranden — Godt! Det är således härpå saken hänger? Såsom bekant, står Sverige i fredligt förhållande till Neapel. Konungen i Neapel har låtit beskjuta ett par af sina största städer och massakrera tusentals undersåtare; om svenska tidningar kalla konungen i Neapel en Ityranno, så är uttrycket! troligen sådant, att idet kan kallas förgripligt mot regenten eller vöfverheten i ett rike hvarmed vi hafva fred; men — — -— det torde få gå, likasom det alltid i dylika fall fått gå, och tusen gånger gålt Ionäpst — -— — ty med Neapel kan Sverige ej komma i krig tll följd af de fällda utlåtelserna! Nåväl — efter denna tydning af tryckfrihetslagens citerade 8, låter det onekligen fråga Isig, om det då är mera tänkbart, att Sverige Iskulle komma i krig med Preussen för det poems Iskull, som varit synligt i Dagligt Allehanda? Omöjligt! Men, om delta är omöjligt, såsom det sannerligen är, huru är det då rimligt, att en jury skulle kunna fälla D. A:s ansvarige utgifvare på den särskilda grund, att artikeln Ikunde blifva CaussaBelli? Det är icke tänkbart, såvida logik får betyda något. Återstår således blott, att juryn skulle känna lIsig föranlåten till fällande på den allmänna Igrunden, att en svensk tidning icke får yttra jlnågot förnärmande mot hvilken regent som shelst på heia jordklotet — vare sig Afrikan, JAsiat eller Europe — såvida vi icke för tillfället hafva krig med honom; med hvilken Åprincip också möjligheten af allt räsonnemang om regerande personers karakterer vore totalt och en gång för alla afskuren. Kommenterar man saken så, att aldrig ett uttryck får anses smädligt och förgripligt (se tryckfrihetsiagen), så fort det innehåller sanning, då är ju icke ett a Isannt, fast skarpt poem brottsligt efter citerade N och moment? Men kan något, oaktadt sannin-Igen, rubriceras under smädligt och förgripligt, -Ihvad kan då fritagas från denna kategori, så -Isnart uttrycket fäller ett omdöme, som visar ripersonen ond? Vi tr nog våra Hartmanspldorffare af alla nyanser vara fallna för antanlsandet af denna sednare tryckfrihetslagtolkeloing. Men att man möjligen kunnat lyckas få slihop en jury af så drakoniska åsigter, böra vi a till samtidens heder alls icke förmoda. d Dee nte 1 s Nej! säger man slutligen; en så orimlig princip kan ingen omfatta. At klandra en regent med anförande af fakta och med begagnande af dertill hörande allvarsanuana ordaJag, adjektiver och epiieter — det är tillåtet: zldet är historiskt: det är icke smädligt eller Tdförgripligt Men här beror allt på sättet och YIpå de nyttjade orden. Dessa få ej vara skämtAlam s Törlöjti rande, eller på minsta sätt sarkastiska. Mun påminner sig anekdoten om den så herrn, som, när han fick en: örfil, frågade gifvaren om det var gjordt på skämt eller allvar? och när han hekom svaret: på allvar lutbrast : )Min herre! det var er lycka, ty jag : tål icke skämt . vil Det skulie följaktligen förhålla Sig så, al om en regent (med hvars rike vi lefva i fred nemligen) nedsebiat eller nedskjutit en hoj ttlnaf de honom st Cud förlänade undersåter, si tilkan man primo få berätta händelsen: secundt elkan man och cm resgentens karakler bärvid fi urlyttra sig med valda. alivarliga ordalag, såsom at latt den och den Herrskaren varit grym, tro ätten möjligtvis, eller handiand: impulser, under för stark in ee lat m mm Kartalisan tt elllös, Svidaför under olyck —-— AA 2