Aftonbladet – 1 februari 1849, sida 2

JUSSI MAR VBB, ft MMA SVT TRMMY MI VILI SIB VAS VD sade dervid, med högtidligt allvar, dessa evigt minnesvärda ord: Folkens framtida trefnad lägger jag härmed i Eders Maj:ts nådiga händer! Jag vet icke om det går an att säga om en drottning, att hon blet flat. Detta skulle dock vara ett mycket passande uttryck om Cathärina i detta ögonblick. Förvånad och med räddsla betraktade hon det vissnade bladet och kastade tvekande blickar på Nicot. Orden: Herre, är ni spritt galen! lågo redan på hennes nådiga tunga; men i detsamma upprann en afgrundside i den elaka qvinnans hufvud. Hon log sataniskt och sade, med hemsk mildhet, i hviskande ton: Godt, godt, jag förstår; det är ett fint, dödligt gift ni gifvit mig. Tack, Nicot! Presenten kom just väl till pass, och jag skall innan kort försöka dess verkan på de trolösa Hugenotterna. Den ärlige Nicot tog vid dessa ord förskräckt ett steg tillbaka. Eders Maj:t täckes nådigst skämta medsin ringa tjenare, sade han med en sirlig hofbugning. Det blad jag i underdånighet öfverlemnat i Eders Maj:ts händer, är icke något gift. Det är icke ett medel att framkalla plågor och död, utan endast mnjutningar och lycka. Det är en planta, sem kallas tobak. Från Tabaco på S:t Domingo har denna planta, af de för alla läckerheter svaga munkarne, blifvit öfverförd till Spanien. Det är en af vår nya tids märkvärdigaste upptäckter; en upptäckt, som man med säkerhet kan förutspå den mest lysande framtid. Ja, detta blad, som har ett så oansenligt, skrofligt och föga aptitligt yttre, besitter cgenskaper så högst ovanliga, att de nästan gränsa till trolleri. — Tobaken, Eders Maj:t, eger på den menskliga organismen en verksam och angenäm inflytelse. Den innebär en behaglig retning för såväl tungans, som näsans nerver, och inverkar välgörande på hela systemet; men att inandas röken a! denna ört, då den långsamt förbrinner, är en sybaritisk njutning, lika angenäm och mera oskadlig än österlänningens narkotiska valmosaft. Med få ord, denna vyvällustiga krydda är för det jordiska lifvet en ny fröjd. Ingen dödlig, som en gång fattat smak för bruket deraf, kan godvilligt afstå derifrån. cket derför växer till passion. Tobaksplanian kan således endast jemnföras med den glödande drufvan, och ehuru dess historia är nyss börjad, kan man dock med visshet förutse dess stora roll i verlden. .. Jag blir er förbunden, aftröt honom nu Catharina ganska onådigt, om ni så fort som: möjligt afslutar ert besynnerliga anförande. Jag önskar veta, Nicot, om ni redan helt och hållet tappat hufvudet! — Hvad har väl er lumpna tobak att göra med vår politik ? Ganska. mycket, med Ers Maj:ts nådiga tillåtelse, svarade ministern. Vår stora, utmärkta nation lider af ett ondt, som har sin rot i folkets hvardagslif. Den husliga trefnaden sammanhäller icke längre familjerna, och att lossa familjebanden, är att upplösa staten. Det som hos individen aistrar dåligt humör, alstrar hos massan revolutionära åsigter. Nu uppträder brodren mot sin bröder, sonen mot sin fader. Gräl och split skilja alla sinnen. En febersjuka irriterar folkets tankar. Man har ingenting annat att göra än att gräla och vara motsträfvig, och kring de olycksaliga trätofrön, som våra religionstvister framkallat, koncentrerar sig hvarje medborgares missledda intresse. Att t landets barn med stränghet, är ett medel, som endast kufvar ögonblickets oro, men som i det I retar mer, än det lugnar. Roa dem i stället, Ers Maj:t, och ni skall göra hela vår nation till spaka lam: ty när vi äro glada, äro vi alltid goda. Fn nations glädje har sin bästa plats vid den husliga 3 det är derifrån. som de oskyldiga njutnivzarne sprida sin välsignelse öfver land och rike. Nå i stället för att från lagböckernas blodbestänkta folia hbemta endast ett palliatif mot tvedrägtens a då heldre från Westindiens rika öar ett säkert iicmedel för samhällets vantrefnad. Folket lider nöd. icke hvad uppehället, men hvad nöjet angår. Ers Maj:t, haf medlidande med de arma, tag de gålvor, som af Skaparens hand blifvit skänkta till ac betrycktas tröst — gif Frankrike togak! — Min själ känner sig i detta högtidliga ögonhlick inspirerad afen högre ingifvelse. Min anda lifvas ar en pröfetisk kraft. Min blick skärpes och jag ser en framtid, som hänför mitt rörda hjerta. Hvilken horrig syn! — Pipan blossar i hvarje tjäll; hon är redan en älskad utmärkelse för hvarje man och vyedercvicker hans sinnen på samma, gång hon styrt hans anscende, Tobaksrökens lätta skyar omsvi hvart jag Vänder mig, nöjda, lyckliga, fredlige familjer. Snusdosan gör sin pompösa rund kring det trefliga laget; mödrarne nysa och barnen säga vördnadstullt prosit! — Ja, till och med dessa. många pratmakare och skräflare, som innässla sig i hvarja; samqväm och underblåsa hvarje gnista till oro, äfven de hafva nu tand för tunga — ty de tugga tobak. — skall fransmannen lära sig aut ärer älska sin familj och sitt land. Han skall glömrua politiken, som han ick? begriper, och kyrkans tvister, som förbrylla hoInom. Han skall finna, att det är tre att hafva trefnad inomhus, än gräl med grannar; att det är bättre smaka lifvets anspråkslösa njutningar, än förblöda för lagens svärd! Så vackert, så rövarde utlät sig scan Nicot; men Catharina af Medieis var, som hvar man vet, icke någon af dessa finfänsliga qvinnor. som låta beveka sig af fagrå ord. I hela landet wav just hon sjelf trefnadens största fiende, och i hennes hjerna hade redan uppstått afskyvärda funderivgar på det sorgligaste af alla bröllop: det parisiska. Hennes nerver voro starka som ståltråd och oböjliga, då de icke voro glödgade. Under sådanna Yörhållanden var det gifvet, att Nicots menniskoäls de åsigter icke vunno alit det gehör, som han önskat. a Min kära Nicot, svarade honom drottningen, med en ton, som förrädde mycken köld; ert projehkt vittnar mera om ett sentiventalt hjerta, än sundt förnuft. Jag är redan betänkt på ett kraftigare medel för värt lands räddnivg, än er alltför fantastiska rökhuer. Konurgen och rådet måste förr eller sednare lyssna till mina pionor, och ni skall då icke mer behöfva bekymra er öfver Frankrikes öde. Tro mig, vårt lugn kan vinnas med en enda eftertrycklig bandling; sjelfva den Heliga Skrift har ju lärt oss, att agnarna måste skiljas från hvetet, Emedlertid kan ni, hvad den der upptäckten från S:t I Domingo angår, vända er till vår örtagärdsmästare och, på det ingen må skylla mig för likgiltighet i Ihvad som i ringaste mån rörer rikets trefnad, vill ljag också lemna nådigt bifall till ert förslag att naHionalisera tobaken. Ja, Nicot, avlögg ni tobaksI plantager, så många er behegar; rök och snusa så mycket ni orkar: men på det efterverlden mi se, Ihuru varmt jag intresserar mig äfven för de obetydligaste näringars förkofran, gor jag er tillåtelse att styrka det alhnäinna förtroendet vill ev märkvärdiga ört genom att gifva henne det iysande namInet: Drofiningans crl. — Se så, mer kan ni väl Jiehe begära, att jag skall göra, ty jag hoppas, alt ni itminstone förskonar mig ifrån att röka sjelf. På detta sätt blef tobaken introducerad i Frankrike. I och med detsamma var hans öde bestämdt; i och med detsamma blef han curopeisk, ia, universerligen hade redan flera är förr än Nicot vågen kunskap om den af bkonom sedan med ck omfattade Virginieplanton en förnp — historien har bevarat hans namn. heh