Aftonbladet – 1 februari 1849, sida 2

VUlmänheten har gjort en flerårig bekantskap ned förevarande vittra författare, eller rättare ned pseudonymen, som genom det antagna amnet Jeremias Munter, tyckes vilja utnärka, att det är någonting på en gång sorgigt och gladt tillika han har att bjuda på. Då en närmare redogörelse för halten af hans kriftställeri således kan anses på det hela obevöflig, nöja vi oss denna gång med att anmäla illvaron afen nyligen utkommen elegant tryckt collektion af smärre (till en del förut som öljetonger m. m. publicerade) berättelser, kizzer och typer från denna hand, hvilka måte vara välkomna för auktorns vänner och besanta att se så vackert och trefligt samlade på elt ställe. För dem, som ännu ej känna aonom, blir det en ny bekantskap att göra, som väl lönar sig. Berättelserna utmärka sig väl ej genom någon synnerlig originalitet, men iro i allmänhet klart tänkta och väl skrifna, ifvensom onekligen en ande af godhet och välmening genomgår dem alla, utan att detta hindrar en viss satir vidröra de mer eller mindre svaga partier förf. finner förtjena en påpekning inom samfundslifvet och i umgängeskretsarne. Sjelfva samlingens presentation, om vi så må kalla den, utgöres af tvenne bref,; det ena från Onkel Polykarpus. till Jeremias Munter, det andra ifrån den sednare med svar på samma. Onkeln afråder sin neveu på det högsta från det olycksaliga, eländiga och föraktliga författaryrket; hvarvid han bland andra skäl anför bistorien om huru staden Norrköping för om kring tjugu år sedan ödelades af en ryslig eldsvåda, derföre att en fru, som läste romaner dag och natt, somnade från ljuset; men, såsom man på förhand lätt begriper, accepterar Jeremias icke ändå onkelns råd. Följden blir de tvenne band, hvarom nu frågan är. Hvilkendera af herrarne, onkeln eller neveun, slutligen har haft rätt, skall väl framtiden närmare afgöra; men Jeremias sjelf har under tiden, såsom vederbör, ett godt mod, och ber sin onkel vara öfvertygad om, att han aldrig pskall kunna fullkomligt tillintetgöras af herrar ;recensenter, nej icke en gång af de mest barpskan. I denna förmodan instämma vi alldeles: vi hafva också aldrig sett hr J. M. fara synnerligt illa i någon hittills käng recension, likasom han visst icke skall slita ondt i denna. Utom recensionerna och helt och hållet på sidan om dem, finnes likväl någonting annat, bvarom hr Jeremias sjelf äfven måtte hafva en viss föreställning, för att icke säga erfarenhet. Han har skildrat saken i ett stycke, benämndt En anonym författare,, och som börjar andra delen. En så kallad plitterär originalsoiree, omtalas här, hvarvid ett manuskript uppläses, hvars författare sjelf är närvarande, ehuru för sällskapet okänd. Manuskriptet, hvilket bar namn af Meditationer (således naturligtvis en typ eller ett s. k. genrestycke), åhördes med köld och upplefde omsider hög-l ljudda gäspningar. Sällskapet, som bar sig sål illa åt, får visserligen af förf. sina slängar: del känslooch tanke-lösa kl: ndras alla, ifrån mamsell Desideria Snöboll till major Butter och realisterna i soffan; men det ledsamma hadel dock ohjelpligen händt och kan hända oftare; ja, sådant kan slutligen vara tillintetgörande nog, utan att just utgöra en recension, åtminstone ej i en tidning. När man läser den Intressante, en typ ur Småstadslifvet,, som utgör första delens uppslag, eller Polkan i Brackköping, med sina herrar Lunsen, Gren, Stock och Sten m. fl. d. (såsom Trippelstedt, Krusenqvist, v. Adelsvans 0. S. V.), hvilka icke äro ämnade att vara egentliga menniskor såsom individer äro det, utan ett slags allmänna prof-figurer på vissa arter af karakterer, så finner man snart att författaren tillhör antalet af s. k. typiske skriftställare. Detta må nu gälla hvad det kan. . Åtskillige läsare tycka om detta mellanting mellan afhandling och artistisk behandling; emedan de anse sig lära någonting derutaf, då det hela går ut på att innefatla en serie reflexioner, och sjelfva typerna ej annat äro än en at dimmfigurer, föreställande betraktelser i form af personer. Detta reflexiva martr tar sig dock onekligen: bäst ut då det framstår rent och uppriktigt såsom en afhaniling eller ett föredrag, hvilket det i grunden altid är, det må buru mycket det vill kalla sig skizz, typ, penntechning o. d. Derföre är också sista stycket i ref:s tycke det bästa i hela förevarande samling. Det kallas Tobaksfilosofi och består i ett Föredrag. Man får sig här meddetad en, kort och ganska läsvärd historia om tobakens införande i Europa. Att föredraget sddermera utsträckes till snart sagdt allting — till: känslan för sann frihet och sann poesi — det obegripliga — det örbkliga — Tegners G rda — känslan för det sköna — det materie!la — stugan, som blef för trång — äktenskapet — bränvinet — det tråkiga — och omsider en cigarr, hvars korta lif tog slut —: allt detta skadar ej alls bär, emedan frågan icke är om n berättelse, utan om ett refiexivl föredrag. Man finner ganska minga tankar, både pikanta till innebållet och väl sagda. För alt på en gång meddela underrättelsen huru tobaken först infördes i Frankrike och derifrån till Europa, samt tillika gifva ett litet prof på förf:s lätta stil, tillåta vi oss anföra detta styekes början: Om jag tager mig friheten fråga: känner herrskapet Jean Nicot? så är det säkert mängen, som härtill svarar nej; ja, till och med mängen, som annars är botienrik på konnaissancer bland både samtid och forntid, bland både lefvande och döda. Bet cu kär anledning. att, med mitt vetansvafvelsticha, få sprida ljus öfver en irdig persons minne, Ack, det smakar så mn g få docera en smula! godt, au Ivan Nicot var, på 48570-talet, fransysk ombassaIdör och minister plenipotentiaire vid kofvet i Madrid. (Man finner, att det är bland gens de quaHits, som min berättelse rör sig.) . Att han Var en Åskichiig statsman och diptomat, har jeg allt skäl att Itro, ty att han var en utmärkt slug, djupsinnig och skar vt mennisha, det vet jog med säkerhet. I I Paris stodo, som man vet, sakerna vid denna tiden högst illa. Hugenotterna, som i våra dagar och hos på Aa 8 Htmärkta fennvt Find! — lif.