Aftonbladet – 31 januari 1849, sida 3

dande, att den förmögnare må tillåtas ega och sammanföra huru stor jordbesittning som heldst; men att deremot den fattigare skall kunna förnekas att förvärfva och söka sin utkomst på en ringare jordandel. Det onaturliga och orimliga i dessa bestämmelser har väl på sednare tider af tänkande män blifvit insedt och med segrande öfvertygelse visat i hvilken skarp mötsats det står till de gemensamma fordringarna af det allmännas fördel, af en sund slutkonst och statsekonomiska grundsatser; men ändock qvarstå dessa bestämmelser i mängdens begrepp och i våra författningar, för att med blytyngd hindra vår jords odlande genom nya bosättningar för den tilltagande folkmängden, hvilken dessutom till högst obetydlig del kan upptagas af fabriker, handtverk och andra näringar. Huru detta för landets kultur menliga sammanhopningssystem beständigt och i tysthet verkar till arbetskrafternes splittring och mindre nyttiga användande, till stättorparesystemets upprätthållande och förstärkning, och till förlamande af den företagsanda, som eljest synes vara nationen förbehållen, det kan svårligen rätt inses och fattas af andra än dem, som förmå genomtränga det hela, samt finna sammanhanget af hyarje orsak med dess verkningar. Det är således af yttersta vigt, att någon rättelse af omförmälte missförhållanden snart blifver vidtagen, så vida icke landet och folket fortfarande skall vara i mistning af de mångfaldiga fördelar, som med en friare förvärfningsrätt till jord äro förenade. Likaledes utgör den vanligen korta eller obestämda tiden för våra jordarrenden ett stort binder för en betydligare folkmängds användande vid jordbruket, emedan här icke finnes någon säkerhet derföre att nedlagda kostnader blifva ersatte, hvilket dock utgör första vilkoret för produktionens uppdrifvande till möjligaste höjd. På lika: sätt förhåller det sig med vår skatteallmoges !elägenhet i allmänhet, emedan den, tryckt af skatter och mångfaldiga oncra, sällan förmår underhålla det större antal arbetare, som skulle erfordras för jordens bättre skötsel. Pet allmännas förlust häraf blifver dubbel, dels genom denna ej begagnade folkmängds ingående i stattorpareklassen, dels genom den minskning i produktion, som blir en gifven följd af skattehemmanens mindre sorgfälliga häfd. Många och högst oblida förhållanden förena sig således till stattorparesystemets vidare utbredande och öfvertag, hvadan man i tid torde böra vara betänkt på hvad som kan inträffa, om en svältande, okunnig och för ingen fosterländsk tanka intresserad folkmassa skulle komma på det ingalunda omöjliga infallet att löna sina herrar igen, på sätt den för godt finner. Ins. bar nu sökt framställa åsigter, som en stor mängd tänkande män hysa angåcede stattorparesystemets uppkomst, beskaffenhet och fölider, äfvensom angående svärigheten för den mindre bemedlade att förvärfva en för framtiden mindre beroende ställning. Har det derjemte Iyckais konom att angifva nägra -antagliga och användbara utvägar till förändring celler mildrande af dessa tryckande förhållanden, så är hans afsigt rätt gad. S.