Aftonbladet – 31 januari 1849, sida 3

dom kunna befordra de nyttiga och förhindra de möjligtvis skadliga. Sådant skall ännu fortfarande handläggas och bedömas af personer, hvilka måbända aldrig sett eller få se de lägenheter hvarom fråga är, eller afgöra hvilka binäringar kunna bidraga till åboens utkomst. Hvad nytta har ej den nära oinskränkta hemmansklyfningen i Dalarne och några andra delar af landet åstadkommir, eller rättare: i hvilken belägenhet hade väl dessa orters innevånare varit utan densamma? Ins. inser ganska väl, att man mot honom skall åberopa särskildt förekommande omst:ndigheter, och lokala förhållanden, men regeln är dock sann, den instämmer med sunda förnuftet och våra förhållanden i allmänhet, hvilka oförtydbart angifva, det man fåfängt bemödar sig att dana den tiliväxande folkmängden å landet till nytliga och verksamma medlemmar, derest man icke lemnar odlingsoch arbetsförmågan full fiihet. Denna regel borde således befrias från alla dess bedröfliga undantag, som endast utgöra intyg på våra s. k. statsvises ringa kännedom af statsekonomiens enklaste grundsanningar. För att med hopp om framgång kunna föreslå några medel till inskränkande eller mildring afstattorparesystemet, erfordrades visserligen en mera utsträckt erfarenhet och större förmåga, än ins. kan prestera; men för ändamålets skull må dock några ider derom framställas. Att någon direkt beskattning, bestämd eller progressiv, på husfolk eller hemman i och för statfolks begagnande, skall kunna verka det dermed åsyftade ändamål torde med säkerhet kunna motsägas; möjligtvis skall ännu större förtryck derifrån härledas. Någon bestämd regel för stattjenstehjons aflöning, lika för en eHer flera orter, Järer blifva ytterst svår att bestämma; ett dylikt försök måste, såsom overkställbart, lemnas åsido. Återstår således: att rådfråga de lokala förhållandena i hvarje ort, dess vanor och tillgångar, samt låta billighet, rättvisa och det allmännare omdömet dervid utöfva sin tillbörliga inflytelse. Det synes ins. som skulle vårt kommunalväsende, ehuru nybildadt och föga pröfvadt, kunna ernå en väsendtlig utveckling till allmän fördel, om åt sockennämnderne inrymdes befogenhet att vid förefallande behof uppträda såsom medlande mellan husbonde och tjenare, samt i vissa fall om deras ömsesidiga anspråk besluta. Första vilkoret derför vore således ett bemyndigande från regeringens sida, såväl för att ådagalägga att den icke förbiser ämnets stora vigt, som för att antyda sin önskan och fasta vilja det missbruken så vidt möjligt är må afhjelpas. Uppfattade sedermera sockennämnderne sin kallelse rätt, samt ändamålet af institutionen, som efter bokstafyen anses vara: kommunernas sjelfstyrelse i alla icke. rent juridiska förhållanden, så kunde de icke underlåta att söka motsvara det allmännas billiga fordringar, hvartill ofelbart hörde, att inom sin egen krets undersöka om anledningar förefinnas tili åtgärder i det afseende, som nu är i fråga. De böra i sådant fall ingå i öfverläggning med jordegarne, som använda stattorpare, huruvida dessa kunna inom någon bestämd tid förvandlas till jordtorpare, antingen helt och hållet, elier med öfverlåtelse af ett utsatt minimum odlad eller odlingsbar jord med tjenligt husrum, foder för minst en ko, samt bestämdt belopp säd, viktualier och penningar, och med en dags ledighet i veckan för denna jords skötsel. Derest cen dylik upplåtelse, i följd af insedda hinder, icke låter sig göra, bör, med afseende å antalet af tjenarens barn och deras ålder, fråga! uppstå om lönevilkorens bestämmande derhän, att husbondens och tjenarens intressen sammanjemkas,! samt församlingens rätt i afseende på framtida fattigförsörjning tillika afses; hvarvid äfven äldre eller orkeslöse tjenares behandling samt barnens sedliga! uppfostran och undervisning bör med sorgfällighet behandlas. Skulle, emot förmodan, husbonden ej foga sig efter nämndens åsigter, så skulle en kom-! promiss lämpligast kunna organiseras genom tvenne af nämndens och tvenne af jerdegaren utsedda ledamöter, med nämndens ordförande till hufyudman, hvars röst, i händelse af paria vota, borde vara afgörande. Såsom ledning vid de bestämmelser, dem socken-l, nämnderne i dessa fall hade att uppgöra, torde äf-l, ven markegångsprisen någon gång kunna begagnas på det sätt, att de dagsverken, en statdräng årligen : utgör, jemföras till värdet mot den lön och de stat-1, persedlar han åtnjuter. Det är ingalunda ins:s mej j L 1 i ning, att dessa belopp böra bringas till full öfverensstämmelse sins emellan; men det torde böra observeras, såsom hörande till stattorpare-systemets mörka sida, att man vid närmare granskning ofta nog finner, att ifrågavarande lönevilkor samman-; räknade vanligast uppgå till hälften — någon, gång derunder, af det verkliga dagsverksvär-) det. Att efter någon dylik grund beräkna de jord; torpare ålagda skyldigheter till jordägaren, låter sigl, icke göra; men af den öppna jordens vidd och, be-l! skaffenhet, foder och betestillgäng m. m. finner ett, vandt och ännu bärtre ett kollektivt begrepp lätt! erunden för en rättvis uppskattning häraf. Hvadlj iter hemman och hemmansdelar angår, hvilka tilll, brukning mot vissa arbetsskyldigheter innehafvas,l:; så finnes för de sednares bestämmande en fullgiltig, regel, som vid de flesta tillfällen är ganska använd: bar, pemligen: hemmanets taxeringsvärde. Antager, man, efter förhållandet i olika orter, 8—9 högst 10 procent å detta värde under 40 nästföregående år, och derefter beräknar arbetsskyldigheternas belopp, så bör ägaren finnas fullt belåten, emedan i mot6 satt fall inträffar, antingen att åboen öfver billighet, : betungas, eller att staten lidit minskning i sin rätt, genom en för låg taxering. 1 Huruvida ägare och inncehafvare af jordegendo, mar, å hvilka en dylik reglering skedde, ifall den q blefve allmännare vidtagen, dermed blefve fullt nöjda, derom kommer nog fråga att uppstå. För ins. vill, det synas som borde den blifva, åtminstone i läng-; den, ganska välgörande å alla sidor. För jordäga-l, ren och arbetaren genom det gemensamma intresset; för jordkulturens större drift och ändamålsenliga bet handling; för det allmänna genom den trygghet en värderad, bergad och sedlig folkklass borde ingifva.l; Möjligheten af denna förvandling skall måhända an-; ses såsom hörande blott till de fromma önskningarne; men den hvilar dock uteslutande på den förutsätt-, ningen, att regeringen vill taga initiativet i frågan senom den uppmaning till — och den befogenhet ör kommunalstyrelserna att handla, hvarom ofvan är rramställdt. Det vill ock synas, som skulle regerinsen, med den vidsträckta lagstiftningsrätt i ckonomiska ärenden som hon hittills utöfyvat, kunna vidaga ett dylikt steg utan klander, aldraminst från len stora pluraliteten af Sveriges landtmän eller all-; nogens sida, hvilken intill denna tid varit mest, dlottställd för de vexationer och lidanden, hvartill tattorparesystemet nu föranleder. Skulle håremot nvändas: att jordegarne komma att underkastas ett vångssystem, stridande mot deras fördel och öfverygelse, så bör man likväl besinna, att det allmän