Aftonbladet – 31 januari 1849, sida 1

om arbetets organmisalion. Följderna harat lato ej länge vänta på sig. Då de sanguimniska förhoppningarnes första jubeifeber hunnit lägga sig, och arbetarne sågo att de tilltvungna löneförhöjningarne m. m. förde i sina spår stockning i rörelse och omsättning, samt förminskning af arbete, svuro de kapitalets och egendomens undergång. Nationalförsamlingen sammanträdde den 4 Maj; den proklamerade enstämmigt republiken, gillade alla den provisoriska regeringens dittills tagna steg, och tillsatte en exekutivkommission, till större delen bestående af den provisoriska regeringens medlemmar. Ett af de Örsta ämnen, hvarmed församlingen sysselsatte sig, var den, sedan år 1830, alltid återkommande polska frågan. TLamartine hade flera gånger sedan februaridagarne afböjt de i Paris vistande polackarnes begäran om en väpnad intervention af Frankrike. Uti nationalförsamlingen uppväcktes på nytt denna betänkliga fråga. Detta tillfälle begagnades af arbetarne, hvilka blifvit förbittrade genom församlingens vägran att utnämna en arbetsoch framstegs-minister, för att, under förevändningen att framlemna en petition till polackarnes fördel, söka spränga nationalförsamlingen. Demotlistrationen egde rum den 15 Maj, och det tyckades massan att för ett ögonbiick rycka åt sig makten, intränga i sessionssalen, skingra församlingen och proklamera en ny regering på stadshuset. Denna gången lyckades det dock exekutiv-kommissionen att i brodden qväfva upproret; men motståndaren var blott stagen, icke afväpnad. Organisationen af de inrättade nationalverkstäderna erbjöd kommunistpartiets ledare, Barbes, Soubrier m. fl., tillfälle att förbereda en ny resning i stor skala. Regeringens plan, att upplösa nationalverkstäderna och skaffa de uti dem upptagne arbetare sysselsättning i departementerna, med arbeten, som motsvarade hvars och ens yrke, gaf signalen till utbrottet. Peltagare uti upploppet voro icke blott arbetare, utan äfven frigifna galeroch tukthusfångar, som efter erhållen frihet skyndat till Paris. Dessa arma vilseförda menniskor förde fyra hela dagar en strid, hvars serskilda omständigheter gåfvo ojäfaktiga bevis derpå, att densamma var riktad mot sjelfva samhällets bestånd och åsyftade allmän omstörtning. Den 23 Juni, då striden började, fanns det biott 10,080 man trupper i Paris. Först efter hand anlände betydliga förstärkningar. Mobilgardet hade att bestå Bufvudstriden; en stor del af nationalgardet understödde detsamma. Nationalförsamlingen förklarade sig permanent; dess kommitteratle begåfvo sig till stridens hufsudpunkter för att söka förmåinsurgenterna. att nedlägga vapen: allt förgäfves! Högsta kommandot öfver trupperna, så väl som exekutiva makten, uppdrogos åt Cavaignac, sedan exekutivkommissionen ingifvit sin afsägelse. Den 27 lyckades det general Cavaignac alt fullkomligt besegra upproret. Men faran var dermed ännu icke öfverstånden; man behöfde en kraftfull man vid styrelsen för att rädda republikens bestånd. För att vinna detta syfte utnämnde nationalförsamlingen upprorets besegrare till chef för den exekutiva makten, Tyvärr medförde dessa tilldragelser åtskilliga inskränkningar af den politiska friheten. Paris förklarades i belägringstillstånd; friheten att hålla offentliga sammankomster suspenderades; mot pressen visade Cavaignac möjligaste skonsamhet; han suspenderade blott de journaler, hvilkas tendens var alt predika hat och missnöje med samhällsordningen; men att förfölja politiska åsigter, ansåg han under en frisinnad mans värdighet. Innan den tyska nationalförsamlingen sammanträdde i Frankfurt, hade i södra Tyskland händelser inträffat, som kunnat medföra stora vådor. Uti förparlamentet fanns en fraktion, som hyllade den åsigten, att Tysklands frihet och enhet icke annorlunda kunde vinnas, än genom grundläggandet af en federatif republik. Detta partis ledare, Struve och Hecker från Baden, vidhöllo sina åsigter så orubbligt, att de underkände alla fria regeringars grundprin cip: att minoriteten underkastar sig majoritetens beslut, samt, då de ej sågo någon utsigt alt göra sina förslager gällande, lemnade Frankfurt och begåfvo sig till Elsass, der de förenade sig med tyska friskaror, hvilka, kommande från Paris, ämnade med vapenstyrka införa republiken. Förgäfves afsände femtiomannautskottet till dem en deputation, som sökte förmå dem att afstå från deras förderfliga och hufvudlösa företag. De sydtyska reseringarne skickade trupper emot insurgenterna. Den 19 April-gjorde Hecker det första anfallet; den 27 voro redan alla de republikanska insurgenterna under Heckers, Siegels och. Herweghs ledning :ullkomligt slagna och hela resningen qväfd. I stället för den 1 Maj, sammanträdde den tyska nationalförsamlingen först den 18; valförrättningen hade ej förr hunnit utföras öfver hela Tyskland. Sistnämnde dag öppnades församlingen i Paulskyrkan och Heinrich v. Gagern utnämndes till president. Församlingens första hufvuduppgift var att öfverändakasta förbundsdagen, som ännu egde en nominell existens, , och sätta i dess ställe en kraftfull, af nationens sympathier uppburen centralstyrelse. Men den nya regeringen borde dock icke beklädas med den verkställande maktens alla attributioner, på det ej författningsverket skulle kunna möta några hinder från densamma. Striden öfver denna lifsfråga varade öfver åtta dagar. Under dessa debatter framträdde partiskiljakigheterna ganska markeradt. . Den yttersta venstern ville göra folksuveräniteten gällande i dess heta utsräckning, i det len yrkade att en ansvarig president, således tt republikanskt öfverhufvud ställdes i spetem för en af monarkiska stater bestående föroundsstat. Högern ville hafva ett monarkiskt ifverhufvud, under förbehåll af. de särskilda egeringarnes erkännande. Centerns åsigtgick