Aftonbladet – 30 januari 1849, sida 1

ning, tycka de ofrälse sig vara jemngoda med de ädlast familjer, och kunna ej vänta, eller innehålla med sina an språk, till dess kungen, i fall de förmå uppstiga till hö gre värdigheter, belönar dem med adelig sköld. Sådant det vet ers durehlaucht sjelf, händer aldrig i Tyskland. Fredrik teg en stund. Ni har rätt, sade han omsider, men huru ändre det? Geheimerådet höjde axlarne, böjde hufvudet... Icke kan det, efter hvad jag tror, hjelpas nu. Ni har således intet emot att Bernhard arresteres?, Icke det minsta! ,Farväl då, min bäste geheimeråth! Regina hade med största otålighet afvaktat slutet på detta samtal, och då hon ändtligen hörde geheimeride! komma tillbaka, ilade hon emot honom för att få sin oroliga nyfikenbet stillad. Dittmars ansigte låg i sorgbundna veck. Regina tog ett steg tillbaka och vågade med möda fråga om hon gissat rätt, och att det var om duellen prinsen ville tala vid honom. Tyvärr! genmälte han. Bernhard blir arresterad, och jag fruktar att jag ej kan skydda honom mot Duwaldska slägtens hämnd., O, min Gud! stammade Regina och var nära att sjunka till golfvet. Nu kunde Dittmar ej längre, om han än aldrig så gerna velat det, låtsa att vara okunnig om hennes kärlek. Men, såsom vanligt, återtog han hastigt sin besinning. En sådan orättvisa får ej äga rum. Prinsen måste höra mig... Jag vill berätta hela förloppet, och. .. Och störta er sjelf! afbröt henne geheimerådet med isande köld. Oförsigtiga qvinna! hvad skulle bli af er, om jag lät er blindvis tusa mot förderfvets brant? Hon studsade... pEHvad menar ni? genting i sjelfya godheten af en karl: Wij hafve många Reogementsoftieerate vid armen, som icke äro adelsmän och ändock braf folek: när en gemen ryttare är braf, kan det vara lika om han är adelsman el. intet. När Creutzen nu varit på partie, torde han hafva någon öppning; om han då har orsak att sättia Oxenstjerna på förslag, skall jag blifva dervid. Denne rikskanslerens sonsons son hann icke afvakta någon vidare befordran. Fan hade i början af utmarschen fallit i hetsig feber, hvaraf han dog d. 6 April 1706, och var den siste af denna grefliga Oxenstjernska eren. 1. ec. p. 206.