Aftonbladet – 29 januari 1849, sida 3

REVY AF LANDSORTS-PRESSEN. Westmanlands Läns Tidning upptager på följande sätt till besvarande ett litet insidiöst utfall i Aftonposten mot reformsällskapet i Westerås : Westerås reformsällskap, som vid dess sista sammanträde den 40 dennes icke ailenast beslöt sig för petitionerandet af urtima riksdag, utan ock trodde sig tillräckligt hafva studerat det hvilande förslaget, för att deröfver fälla sitt utlåtande, h ock blifvit ett föremål för Aftonpostens utgjutelser, och vi skulle redan i vårt förra blad hafva genmält de gemena tillvitelser, som stå att läsa i nämnda tidning JM 11, om icke den väl underrättade artikelförfattaren hade lofvat att snart lemna närmare besked om en och annan tilldragejse vid Westrås reformmöte. Detta hade ock varit så mycket lättare, som, enligt hvad allmänt kändt är, A.P. räknar en af vårt samhälles mera högt uppsatta personligheter bland sine arbetande medlemmar. Då nu detta oaktadt hvarken denne eller någon annan af A. P:s redaktion funnit det tillständigt att med en och annan osannfärdig uppgift försvåra ansvaret för de redan uppdiktade, anse vi det vara tid att taga nämnda artikel i ett närmare skärskådande och utmärka ett och annat af de grofva misstag, vare sig uppsåtliga eler ofrivilliga, hvartill författaren gjort sig skyldig, — misstag som synas tillkännagifva att icke den härstädes befintlige medarbetaren varit upphofvet dertill, enär han bordt vara bättre underrättad om ställningar och förhållanden. Ty, huru skulle väl han knnna försvara uppgifter som dessa: Elitcorpsen i detta reformsällskap lärer, besynnerligt nog, bestå af yngre prestmän och skollärare, hvilka lära användt julhelgen för en agitation i den ytterst radikala rigtning. En hvar som, var närvarande vid tillfället, vet åtminstone att blott en enda yngre prestman öfvervar sammankomsten. De öfrige 4 presterne, som deltogo i öfverläggningarne, äro alla 45—335 år; och dessa anser Å. P. höra till det yngre presterskapet! Hvad åter skollärarne vidkommer, så deltogo af dessa blott tvänne i besluten, och dessa skulle då; enligt A. P:s förmenande, utgöra elitcorpsen! I sanning en ganska liten corps! Beträffande insinuationen, att dessa skulle hafva begagnat julhelgen till agitation, anse vi oss icke ens behöfva ingå i någon vederläggning; men kunna dock nämna till vår värda koilegas efterrättelse (n. b. om A. P. vill emottaga någon rättelse — ocfterrättlig synes den dock vara,) att den ene af dessa skollärare tillbragt julen i Dalarne och att den andre, under samma tid upptagen af andra göromål, knappt någon enda gång lemnat sin bostad. Svårt synes det åtminstone, efter vårt sätt att se saken, att påbörda dessa beskyllningen för agitation. Men A. P., som nu synes vilja blifva Tidens, värdiga efterträdare i osannfärdiga uppgifters hopspinnande, räknar ej så noga, om den skulle framkasta en eller annan osanning mer eller mindre. Den tror sig i alla fall genom dessa kunna nå målet för sina ifrigaste bemödanden, och dermed är ju allt vunnet! Dessutom kan ju, som A.P. påstår, fanatismen vara moraliskt otillräknelig, och vikunna sålunda ej tillräkna ÅA. P. dess osanningar. — Wermlands Tidning har, under titeln: Några funderingar angående det hvilande representationsförslaget,, innehållit en politisk artikel i ett par fortsättningar, hvars stil är originell och pikant, till och med af det bjertaste slaget. Se här ett stycke deraf: Förr eiler sednare måste väl nationerne upphöra att låta sig behandlas som barn, ja ännu värre. Hitintills hafva de mäktiges till och med sämsta handlingar och dårskaper funnit loftalare, — Man läse till ex. grefve De la Gardies talsom ordförande för en deputation af Skånska Adeln, — hvilken, hos dåvarande konung Gustaf Adolf, blott ni å der före den 43:de Mars 4809, anhöll m en nåd, att, till everldeligt Minne af deras tacksamhet för konungens visa åtgärder till fäderneslandets bästa, få uppresa högstdensammes bildstod —, och jemföre dermed statsrådet af Wingårdhs för samma konung, föga smickrande Minnen från denna tid jemte proklamationer etc. efter regiments-förändringen 18091 — Sedan 4809 ha Svenskarne gjort tutti både för lefvande och afdöde regenter. Om tonerne de sista fem och tjugu åren sluteligen aftynade och skrällde af missbelåtenhetens dissonanser, lifvades och återställdes harmonien för tillfället genom de nyväckta förhoppningarnes berusning. Verkligheten skingrade likväl alltförsnart illusionerne, och med dem tystnade de nya trubadurernes improviserade sånger. Hofoch Statspoesiens gamla positif vefvas numera icke af frivillige. — Adel och prester förkastade, under den älskliga Neutralitetens, skydd, 1840 års folkliga representationsförslag, och angäfro skälet dertill: att förslaget tarfvade förändringar. På Ständernes begäran nedsattes, under hoftrumpetarnes döfvande fanfarer, representationskomiten. Vid sammansättningen följdes Caspers recept att stöpa frikulor: shögra ögat af en vipa, venstra tanden af en varg etc. Frikulorne ha, som det säges, egenskapen att skytten kan sigta åt ett håll och ändock träffa på ett annal. Receptet var cj ogalet. Representationskomitins, med buller och bång tillkomna, förslag, begrafdes,