Aftonbladet – 28 januari 1849, sida 3

— Vi veta icke rätt huru det står till med vår kollega Aftonposten; men påtagligen är icke allt rätt i sin ordning. Det är honom omöjligt att icke grubbla på den ifrån början obetydliga strid, man kunde nästan säga om påfvens skägg, som uppstått i anledning af Aftonpostens eget för kort tid sedan gjorda utfall för att tillrättavisa Aftonbladet för en reflektion i anledning af en notis rörande den tillämnade beväringslagen. Dennå tillrättavisning bestod deri, såsom redan förut är nämndt, att Aftonposten skulle undervisa Aftonbladet, att ständerna beslutat förändringar i pgrunderna för beväringen; och för att visa detta omtalades först regeringens proposition i frågan, hvaraf Aftonposten jemväl sjelf bifogade en resumå, och derefter yttrades orden: med undantag af hvad i 2:a och 3:e punkterna framställdes — — Wlefvo alla dessa förslag — — af Rikets Ständer bifallna. — Nu råkade det ej bättre ut än att: Aftonbladet, som erkände sitt förbiseende, derjemte anmärkte såsom en kuriositet, att Aftonposten sjelf under sin informatorsbefattning hade kommit att begå en blunder i sin nyssnämnde uppgift. Men för öfrigt var denna anmärkning helt mild och oskyldig. Emedlertid gick den Aftonposten i alla fall för när: ty huru skulle en så dråplig och en så ministeriell tidning kunna begå en lapsus calami? En lång afbandling, som vi togo oss friheten kalla fikonalöfvet, tillverkades derföre, i ändamål att skyla öfver saken, och ett försök anställdes att jemka barnfotenp, såsom ordspråket lyder; d. v. s. att på något sätt lappa ihop de felaktiga punkterna, genom att i stället för den förut åberopade regeringens skrifvelse sätta Aftonpostens resumå deraf, om hvilken förut icke varit fråga. — Huru härmed närmare förhöll sig, visades i Aftonbladet för i Thorsdags. Nu hoppades förmodligen läsaren att lugnet skulle vara återställdt; så mycket mera som endast några veckor förflutit sedan Aftonposten sjelfmant och högtidligt förkunnade, att den icke vidare ämnade inlåta sig i tidningsgräl med en sådan varelse som Aftonbladet, emedan det ej lönade mödan; hvaraf man åtminstone hade velat sluta, att den retlige medbrodren hade föresatt sig att icke genast derefter sjell begynna ett sådant gräl ånyo. Få vi nu lof att presentera ett litet urval af de läckerheter, hvarmed A. P. trakterat oss till desert ofvanpå den föregående mustiga anrättningen? Se här några smakbitar: Man vet icke om man skall harmas eller skratta åt en sådan företeelse inom den offentliga diskussionen som Aftonbladet. Man vet neml. icke, om det är från en skamlöshet, hvilken icke kan rodna, eler från ett slags fånighet, som man skall kunna förklara möjligheten af Aftonbladets beteende. Samt vidare i slutet: Aktningen för sanningen ålägger oss att icke låta oanmärkt passera det jesuitiska hyckleriet att, under det man sjelf oupphörligen begär misstag, utan att kunna förmås erkänna desamma, med en fräckhet utan like, kasta beskyllningarna tillbaka på anmärkaren, och under det man sjelf med giftigt förtal söker skada sina motståndare, ställa sig fram såsom cn oskyldig mar