Aftonbladet – 28 januari 1849, sida 2

och Schweiz, höll dock hela Europa blicken oaflåtligen fästad på Frankrike. Under ledning af Thiers, Odillon Barrot och Duvergier d Hauranne hade oppositionen uti deputeradekammarens sessioner enträget påyrkat reform af valoch parlamentslagen. Oppositionen var härutinnan den allmänna opinionens organ. Bland 36 millioner innevånare räknade Frankrike blott 300,000 valmän, samt endast 40,000, hvilka voro valbara till representanter. En orimligt hög valcensus uteslöt flertalet af statsborgare från delaktighet af de politiska rättigheterna. Oppositionens ansträngningar hade varit förgäfves; majoriteten inom deputeradekammaren bestod af embetsmän, kapitalister, possessionater, hvilka alla ministeren förstått att fängsla vid sitt intresse, genom befordringar, genom beviljade koncessioner vid industriella företag, t. ex. chaussåeller kanal-anläggning, genom tilldelade dekorationer m. m. Följaktligen fanns ingen annan utväg öfrig, än att gilva folket tillfälle att uttala sin mening, så väl rörande ministerens. system i allmänhet, som isynnerhet om dess behandling af frågan om den parlamentariska reformen. Till detta ändamål föranstaltades såkallade reformbanketter, hvilka till en början ignorerades och slutligen förbjödos af ministeren. Man förnekade att nationen kände behofvet af en parlamentarisk reform, men beröfvade på samma gång folket möjligheten att ultala sitt tänkesätt. Konungen sjelf var högeligen förtörnad emot oppositionens män; han betraktade dem som sina personliga fiender, derföre att de tillställt den beryktade banketten, vid hvilken, enligt på förhand uppgjordt ceremoniel, ingen toast skulle komma att utbringas för konungen. I stället att genom folkets tålmodiga stillatigande låta varna sig, gick Ludvig Filip så långt, att han i throntalet kastade handsken åt oppositionen. Han kallade den allmänna missbelåtenheten en agitation, som underblåste fiendtliga eller blinda passioner,, och betecknade banketterna såsom ptillställningar, hvilka anstiftade fiendtliga passioner och blinda lustarp. Med dessa ord, hvilka, ehuru tillvitande de missbelåtne en otyglad passion, likväl sjelfva huro en omisskännelig prägel af brist på lugn besinning hos talaren, slungades brandfacklan in uti kammaren. Efter tio dagars fortfarande debatter upptog majoriteten uti sin adress ofvan citerade ord, och stämplade derigenom oppositionens medlemmar till upprorsstiftare. Då inträffade, hvad som förr eller sednare måste inträffa, när en folkrepresentation tillsluter sitt öra för den allmänna opinionen: den parlamentariska striden förbyttes till gatstrid. Det 12:te arrondissementets valkommittå ville föranstalta en bankett. Distriktets poliskommissarie förbjöd densamma, på inrikesministerns befallning. Denne sistnämnde hade redan under adressdebatten förfäktat regeringens rätt att vägra banketters tillställande, på grund af 1790 års lag (som dock blott talar om föreningar), och emedan fria sammankomster icke omnämndes specielt i chartan, ansågs hvad som icke uttryckligen blifvit tillåtet såsom förbjudet. Ieke destomindre antecknade sig 92 deputerade och 3:ne pärer, såsom deltagare i banketten, som skulle äga rum den 22 Februari. Den 21 lästes i oppositionens journal venstra sidans manifest, hvaruti ort och timme uppgafs för sammankomsten den följande dagen. Samma dag förklarade ministrarne i kammaren, att de i nödfall ämnade bruka den väpnade styrkan mot den tillämnade demonstrationen. Det gällde nu för oppositionen att visa ståndaktighet. Trots ministrarnas hotfulla förklaring var det dock ganska osannolikt, att de skulle bringa sitt hot i verkställighet. Så pass mycken aktning hade till och med Frankrikes absolutistiska regering för folkets representanter, att den väl svårligen skulle hafva våldfört densamma med vapenmakt. Men Odilon Barrot och hans anhängare vacklade i det afgörande ögonblicket. I stället att infinna sig på mötesplatsen, der en massa menniskor redan samlat sig, samt genom sin okränkbarhet såsom folkets representanter, skydda de i anledning af manifestet utlockade, afsade sig dessa oppositionens ledare all delaktighet uti banketten, och lemnade folket i sticket. Blott 21 deputerade, med Lamartine i spetsen, blefvo sin föresats trogna; denna hedrande ståndaktighet strandade dock mot den omständigheten, att bankettkommissarierra redan kontramanderat banketten. Emedlertid hade regeringen icke varit overksam; efterhand hade 70,000 man trupper blifvit sammandragna i staden. Den 22 om morgonen besattes alla offentliga platser med trupper, i synnerhet grannskapet af deputeradekammaren och platsen vid Madelainekyrkan, hvarest tåget till banketten skulle ordna sig. Pariserbefolkningen, hvaraf större delen ännu var i okunnighet derom, att banketten blifvit i sista stunden inställd, erfor denna utgång först på mötesplatsen. En utomordentlig missbelåtenhet, som snart gaf sig luft mot den beväpnade makten, blef följden häraf. Så började detta blodiga drama, hvilket från ett van: ligt gattumult den 23 öfvergick till en allvarsan och häftig strid. Men ännu var det icke för sen