Aftonbladet – 28 januari 1849, sida 2

Känner ni namnen på de begge stridande ? ,Joo, den ena var en baron som liksom hette Dufvevall, och den andra var ryttmästaren, som for från hennes nåd i går åtta dar sen? Friherrinnan kastade en hastig blick på Elisabeth, hvilken, blek. som det lärft hon sydde på, darrade som ett asplöf, hvarvid hon råkade sticka synålen djupt in i ett finger. Denna olycka kom likväl bra till pass, den blef en förevänning för hennes förskräckelse. Hon började gråta och inbillade sig sjelf att det var af smärta. Synålen hade inträngt djupt under nageln, men ack! underrättelsen att Bernhard duellerat om en annan flicka var ett djupare styng. Det blef henne omöjligt att längre uthärda. Under förevändning att binda om sitt finger, skyndade hon till sitt rum. Den verkligen bekymrade friherrinnan var likvisst för klok att följa henne. Hon kände för väl handtverkares sqvalleraktighet, och fruktade att Elisabeth skulle bli ämne för den. Hon nedsatte sig derföre helt lugn, skrattade åt Elisabeths barnslighet och lät skräddaren omständligt berätta hela förloppet. De af våra läsare, som lekt sqvallerleken, kunna lätt göra sig ett begrepp om den förunderliga historia, som nu uppdukades, i jemförelse med den helt enkla saken, att en påflugen narr blifvit tuktad. Bernhard gällde för Elsas gynnade älskare, och hade af svartsjuka slagits om henne med baron Duwall, och adjunkten påstods vara ett godt får, som omsider skulle ställa allt till rätta. Näppeligen var skräddarens arbete färdigt, han betald och affärdad till köket, der friherrinnan befallt att han skulle väl förplägas, då en betjent till henne aflemnade ett nyss ankommet bref. Hon igenkände sin väns, friherrinnan Duwalls stil, och öppnade skrifvelsen med darrande händer. Hon läste: Eleonora! Vid min sons dödsbädd, betagen af den djupaste smärta, fattar jag peunan för att underrätta er, hvilken orm ni uppfödt i er egen barm. Denne Bernhard, som du älskade så moderligt ömt, som Elisabeths far kallade för son, och kanhända äfven ämnade dertill, är en usling, ett mensklighetens afskum... min sons mördare! Hör... Bernhard förföljer med mnedriga begär en ofrälse flicka. min son vill försvara henne, de utmana hvarann! Bernhard tilldelar min son ett hugg, hvaraf döden snart blir en följd, och den segrånde mördaren tröstar sig i skökans