Aftonbladet – 28 januari 1849, sida 1

att ni ej är i fiendeland, utan hemma, och knappast et bösshåll från den furstlige härförarens högqvarter?... Dessa ord voro signalen till allmän uppståndelse. Dan sen upphörde .. . .fruntimren rusade skriande ut, uton Iwo, hvars mod måtte hafva medföljt drägten. Hela hopen af baronens medhållare omringade Bern hård... Ni kan gerna få behålla flickan för egen räkning, her ryttmästareb skreko. de; men sådant här tåla vi icke.v Den. urgamla. syenska knytnälvestriden var nära ati utbryta, då en äldre officer med temligen barsk stämms anmärkte nedrigheten af att så många öfverföllo en. Slåss, om ni vill, men på ärligt sätt! tillade han. Men när prosten såg kämparne med dragna klingoi mot hvarann, tog hån bladet från munnen ... Jag känner alltför väl, sade han och trädde emellan dem, att mina ord ej förmå släcka den eld, edra... edra . . . galenskaper, ernade han säga, men nöjde sig med... pbegrepp om ära upptändt, ehuru det vore fast bättre att ni sparde ert blod för det i djupt betryck stadda fäderneslardet, än att så här fåvitskt uttömma det. Derföi ber, jag eder blott, att j skonen min embetsbroders fredliga boning från envyblodsutgjutelse, den vi prester måste kalla ett brott; och efter så olyckligt skall vara, så väljen åtminstone ett annat ställe att utkämpa er strid.Baronen skrattade och sökte drifva svartrockens, orc till gyckel, men Bernhard kramade hans arm och tillade. Tro ioke att jag vill undvika striden, men proster har rätt... här får den icke ega rum!... utan följ mig så. framit ej modet bortdunstat med sinnesruset! Utan dröjsmål gick tvekampen för sig, och det ingalunda på lek. Ett djupt sår i venstra axeln bestraffade baronens påflugenhet, ooh dock förhindrades han icke a! sitt olycksöde, att med försmädelse lyckönska Bernhard till erhållandet af jungfru Elsas segerlön. Iwo, som egt mod att qvarstadna i salen, bäfvade ej heller för, att följa de uppretade männerna till stridsplatsen. Med hvarje hugg ökades hennes beundran för Bernhard, och då denne efter slutad strid skakade den förklädda flickans hand, var hon nära att gråta af harm öfver att ej vara den, som hon utgaf sig för. TRETTIOÅTTONDE KAPITLET. Vår tids unga fruntimmer torde hafva svårt nog at! rätt uppfatta den afhängighet, i hvilken deras mormödrars mormödrar, såsom unga flickor, befunno sig. Så