Aftonbladet – 27 januari 1849, sida 3

allt sökt att göra mig lifvet biltert ... jag bar stått ensam i verlden. Min store broder och konung visar mig väl i sina bref mycken ömhet, men han är mig okänd ... till ingen, ingen, har jag kunnat sluta mitt hjerta ... Då kom du ... den mörka natten blef en ljus dag ... O,beröfva mig ej din kärlek! ... den är min himmel, mitt allt! Prinsen blef rörd. Så kan äfven med brottslighet et blödigt sinnelag förenas. Han svor sin gemål evig kärlek och trohet, men med det tysta förbehåll, att, likväl i största hemlighet, få bedrifva sina kurtiser... Och mera kan prinsessan, parole dhonneur, omöjlig begäre! hviskade han inom sig, till sin tillfredsställelse och tröst. TRETTIOSJUNDE KAPITLET. Dagen efter maskeraden sutto prosten Chreiman från Widbo och kyrkoherden Drissel vid ölbägaren och med blossande pipor i den förr omnämnde löfsalen vid Skederids prestgård, och utanföre i den lilla täppan spatserade deras adjunkter arm i arm ifrigt fram och tillbaka. De hade tagit sin tillflykt hit undan de vildt stojande unga officerarne, hvilka, i kraft af sin börd, trodde att allt var dem tillständigt.j Och jag, som lät hustru och dotter öfvertala mig att fara hit! utbrast Chreiman. Elsa ville nödvändigt se arfpinsessan .,. Nej, hör bara hvilket larm! Ar det kristligt? Det kunde inte vara värre om vi än vore omgifna al sjelfva krigets larm: Nej, alldeles intel svarade värden, som i sin ungdom varit fältprest, så vida det nemligen hålles god manstukt. Då hvilar det tunga allvaret på befälet... Nu har deremot hela sällskapet intet annat för sig, än att fara fram såsom galningar. Och när de nu på de stora herrgårdarne äro tvungna att hålla sig på mattan, så ta de sin skada igen på prestgårdarne, hvilka de förnäma gloparne betrakta såsom värdshus. Jag ångrar ingenting så mycket, som alt jag inte skickade bort flickan, och det så fort jag fick höra att prinsen ämnade förlägga sitt högqvarter hit... Bror är ändå lycklig som bor så långt bort., Jo, fan ock! Gud förlåte mig mina synder! der svärma de likafullt, som mygg i solsken. Jag kan inte klaga på flickan, åtminstone inte hittills; hon är ärbar och an