Aftonbladet – 27 januari 1849, sida 3

Huru olyckligt, om vår älskade prinsessa, vår store konungs syster, skulle dö! Och så nyligen förmäld!, Ah, det är väl inte så farligt ... inföll en äldre fru småleende ... Kanhända ... Detta kanhända, som lopp från mun till mun, uppfyllde allas bröst med ökad oro öfver den älskade prinsessans lif. Man samlade sig kring hennes boning, hennes tillstånd efterfrågades stundligen, och folket åtskiljdes ej förr än läkaren förkunnade henne utan all fara. Då hon återhemtat sig, befann hon sig i sina rum, och det första föremål hon varseblef, då hon öppnade ögonen, var hennes gemål, som med alla tecken till öm oro stod lutad öfver henne. Ett skimmer af glädje flög öfver hennes bleka anlete, men det flydde hastigt som det kommit. En ström af tårar tycktes ändteligen lätta hennes bröst. Hon vinkade åt alla att aflägsna sig, under det hon med sakta våld qvarhöll sin gemål. Knappast voro de ensamma, innan Fredrik besvor sin maka, att för sig upptäcka orsaken till hennes bekymmer, hennes sorg. Ännu perlade tårar i hennes ögon då hon, lutad mot hans axel, med hviskande röst frågade: O, min Fredrik! svara mig uppriktigt, älskar du mig verkligen ?, Om af samvetets påminnelser, eller hvaraf, det veta vi ej, men han blef hastigt förskräckt. Lika hastigt antog likväl denna förskräckelse masken af förtrytsamhet, under hvilken han bedyrade sin kärlek ..Huru är det möjligt ..., så slutade han ... att min älskede Ulrika kan tvifle på min hjerte? Hon kastade sig i hans armar, omfamnade honom ömt... O, du min älskade gemål, mitt dystra lifs sol! förlåt mig mina misstankar! de äro alstrade endast af min outsläckliga kärlek till dig, och misstro till mina egenskaper att kunna bibehålla de känslor, du sagt att du hyser för mig. Beröfva mig ej dem! Förlusten deraf skulle råga måttet af mina missöden och för alltid krossa din olyckliga makas hjerta. Fredrik! i min spädaste barndom beröfvades jag min mor. För den ädlas skull, hvars namn jag bär, har jag städse blifvit hatad äl thin farmor, som med