Aftonbladet – 27 januari 1849, sida 2

epresentationssystem? Är det blott derföre, tt öfverläggningarna hållas på fyra kamrar ? ej; ty om andan i hvar och en af dessa kamer ar vore sådan, att nationen hade skäl att varg illfredsställd dermed, om dess vilja alltid der unde göra sig hörd och gällande, så kunde något missnöje icke heller uppstå mot alla fyra illsammans; och det vore i allt fall då den lätlast verkställda reform i verlden, att låta desst kamrar sammanträda, för att förenkla öfverläggningarna. Nej, orsaken till missnöjet ligser enligt allmänt erkännande deruti, att den närvarande representationen icke representerar folket: att de två första stånden med sina mas joriteter utgöra en förening al hof-, kast-, adelsoch embetsmannaeller löntagarerepresentationy som i de flesta fall står emot samhällskrafternas utveckling och ett sannt rättstillstånd, vidhänger enskilda klassfördelar, och gör sig till ett verktyg åt den byråkratiska maktens herräv: de öfver folkviljan, i stället att den förra borv. vara den sednare underordnad; medan de L::lr öfriga stånden åter å sin sida högst ofullst.ndigt representera de närande klasserna. Det är denna dualism emellan tvenne mot hvarandra stridande krafter, som utgör det egentliga onda, och som man borde söka få upphäfd genom representationsreformen. Hurudant är då det hvilande förslaget? Har man afsett att undanrödja nyssnämnde förlamande princip hos det nuvarande systemet, och att göra den nya inrättningen till en verklig representation af folket? Vi frukta storligen att detta icke är fallet. Den nya representationen skall. enligt förslaget bestå af två kamrar, af hvilka den ena har veto emot den andra, d. v. s. kan tillintetgöra den andras beslut, i alla lagfrågor. Redan detta tvåkammarsystem med absolut veto, tillhör ett passeradt kulturmoment; och de försök, som regeringarna i flere länder nu göra genom de s. k. oktrojerade, d. v. s. skänkta författningarna, att hålla lif i detsamma till klassväldets förmån, äro inför vetenskapen så pass utdömda af hela den nya tiden, att de endast leda till nya splittringar, ända till dess enhet cch homogenitet blir införd i representationen. Men vi vilje icke nu inlåta oss djupare på detta kapitel, eller i tvist mellan enkammaroch tvåkammarsystemet serskildt, för att ej råka in i episoder; låtom oss blott se huru de tvenne kamrarne tillsättas, enligt det förslag, som här specielt är i fråga. Den första kammaren kan, så vida icke tvåtredjedelar af de väljande förena sig, endast bestå af personer i följande samhällsställning, neml.: erkebiskop, biskopar, universitets-professorer, konsistorii-ledamöter, kyrkoherdar i första klassens pastorater, rektorer vid högre lärdomsskolor, vetenskapsakademiens ledamöter, ordinarie ledamöter i hofrätter och kollegier, samt andra kongl. råd och deras vederlikar eller af högre värdighet inom civilstaten; regementsofficerare och andra af lika eller högre värdighet inom militären; egare af fast egendom å minst fyra hela hemman, eller 32,000 rdrs uppskattningsvärde å landet, eller af 48,000 rdrs värde i stad; näringsidkare, som skattat för minst 2000 rdrs inkomst i 3 år före valet, och slutligen sådana inom valdistriktet boende, som i egenskap af riksdagsmän förut bivistat 3 riksdagar; — dock får icke mer än en ledamot af sistnämnde egenskap utses på hvarje valdistrikt. Det lärer icke kunna nekas, att det förestående innefattar en samling af de mest konservativa qvalifikationer, som kunna uppletas i samhället. Biskopar, konsistorii-ledamöter loch kyrkoherdar i första klassens pastorater, bilda tillsammans sjelfva kärnan af det mest Ipetrificerade motstånd emot framskridande och Ireformer, mot de stora demokratiska grundIsatserna och friheterna. Detta bevittnas tilllräckligt af vårt prestestånds protokoller. De Thögre civila embetsmännen — märk väl, att lalla ordinarie häradshöfdingar och lagmän på llandet, alla kyrkoherdar utom den första klasIsen, alla landtmätare, läkare, o. s. v., som icke tillhöra de förutnämnde värdigheterna, med ett ord alla de embersmän, som stå i närmare beröring med folket och kunna anses företrädesvis känna näringsinnehafvares och de skattdragandes behof och belägenhet, äro uteslutne -— de högre civila embetsmännen, som hunnit -Itill rådsvärdighet, äro vanligen vid den ålder -Idå den moraliska kraften redan för det mesta lär underordnad vanans makt och böjelsen för -Ihvila börjat inträda, då man är mindre benä-lgen för förändringar, som fordra nya vyer eller -lansträngning. Det händer till och med att desse .män ej sällan äro så stelnade uti rutinen, un-Ider en ständig tillämpning af samma författningar, att de i följd deraf anse hvarje reform llaf det gamla opraktisk och vådlig. Med de thögre militärerna är för det mesta samma föra Ihållande i afseende på åldern. De bestå dess.lutom till större delen af män, som gjort sin tlbana genom subalterngraderna inom garderna hleller andra s. k. rangregementer, och derunslder stått i närmare relationer än den öfriga nlarmåen med hofvet. De hafva, i följd af sina n högre befälsplatser, och den långa vanan vid rlyrkets mekanism, en stark böjelse för den sty,lrande maktens öfvervigt och för disciplinen, -men älska ej mycket opposition och friheten rlatt resonera; de hålla gerna fast vid den esprit ride corps eller kastanda, som ligger i det ex. Iclusiva af sjelfva den militära organisationen, eloch till en viss grad utgör en nödvändig följd RR enn nn nn as a an AM -.