Aftonbladet – 26 januari 1849, sida 2

v——K Baracken liknade en ofantlig massa af klippta granar. Allcen, som förde dit, bestod äfven af dylika, utarbetade i former af pyramider, sfinxer, m. m. De ankommande ingingo. Det var en enda ofantlig sal, och kring den löpte ett galleri, som ledde till flera små rum, så skickligt anbragta, att deras tillvaro knappt kunde anas. Prinsen stod midt på golfvet, talade med architekten, som 1edde arbetet, hvilken han gaf åtskilliga ytterligare befallningar, rörande eklärering och dylikt. Här hade nu Bernhard tid att betrakta de herrar, som följde prinsen, och återsåg, till sin förundran, alla de ansigten, han vid sin återkomst till Stockholm bemärkt, och hvilka på en gång, vid gref Gyllenstjernas vink, försvunno, likt strö för vinden. Ingen enda, icke ens domprosten Lars Molin saknades. Tvärtom upptäckte han en alldeles ny figur, hvars utseende på det Högsta väckte hans uppmärksamhet. Det var en gråhårsman, hvars hjessa tyngdes af 70 år, fastän han bar dem så lätt, som om de endast varit 50. Icke allenast hans ansigte, utan hela hans personlighet uttryckte lugn och värdighet. Hvem är den vackra gubben ? frågade Bernhard en bredvid sig stående kamrat, i Cet de gingo åt sidan. Jag har knappt sett någon af så ädelt utseende.n ,Det är lagman Gyllenereutz, han, som författat den der regeringsformen, som du sett i afskrift, och öfver hvilken du blef så högst förargad.n vÄr det ban?... Hur tror han, det gick, om kunger fick se den skriften? .,. ;Bah! den är inte rädd, han! Det var någon, son just frågade honom derom, och kan du gissa hvad har svarade? Jo: jag är 70 år. Ville Carl taga de få dagar som ännu återstår mig, så behöfver han blott vilja, han ä ju enväldig. Ett sådant envälde begagnar ej kung Carll utbras Bernhard. Det är sannt; hörde de en röst kakom sig yttra. De vände sig hastigt och der stod lagman Gyllencereut tätt invid dem. : ;Menv, fortfor han, i och med detsamma det bevisa Carls duglighet, bevisar det regeringssättets oduglighet