Aftonbladet – 26 januari 1849, sida 2

ch jag har måst utderkasta mig denna nödvändig-s et intilldess mig tillåtes draga frågan under en hö-l. re domstols pröfning. Enligt min tanka hade dennal. vunkt bordt serskildt fullföljas och rättegången ej ll ortsättas förr än afgjordt blifvit, att rättegång verkigen kunde få ske. Denna tanka stödjer jag på sunda förnuftet och lagens bokstaf, hvilken säger i Rättegångsbalkens 47 kap. 33 : Käranden åligger sitt käromål lagliga bevisa, eller vare svaranden frin. Häraf har aktor likväl på intet sätt låtit genera sig. Han har icke ansett sig behöfva bevisa att vilkoret för ett åtal, det fredliga förhållandet med den fremmande makten, förefanns, utan när jag påpekade en mängd tydliga facta till stöd för motsatsen, har han: pj trott sig böra spilla snart sagdt något ord på dessa! actas vederläggning. Methoden är ganska beqväm, men det besynnerliga är, att domstolen godkänt den. Det är likväl icke nog med denna besynnerlighet.! Då jag vidare yrkade att få veta hvari det brottsliga det åtalade stycket bestod och att aktor borde ålägoas antyda det, har han, genom domstolens beslut, äfven frikallats från denna pligt. Under det man sålunda beredt honom alla möjliga lättnader och på allt sätt lindrat hans besvär, har man deremot ålagt mig ett så mycket större, och deribland det största och onaturligaste af alla för en anklagad, det att sjelf uppleta och i dagen lägga sin egen brottslighet. Att jag icke -ernar åtnöjas med detta förfarande, att jag ernar i sinom tid häröfver besvära mig hos hofrätten, torde jag väl knappt behöfva försäkra, ty underlåtenheten deraf skulle vara en alltför långt sträckt flathet. Men den rättvisa, jag i framtiden hoppas vinna, hjelper mig likväl icke ur mitt närvarande bryderi. Aktor har ej kunnat finna någonting i skriften, någon tanke, någon tirad, som är brottslig. Han vill deremot att jag skall finna dem. Anspråket är så eget, att jag sannerligen icke väntat se det vid en svensk domstol framstäldt. Men ehuru det kunnat framställas, skall det dock ej af mig efterkommas, och jag måste således förklara, att jag icke ernar åtaga mig :ktors åligganden och sjelf angilva mig för brottslig. Härmed skulle mitt svaromål kunna vara slut. Men då jag talar inför en laglig auktoritet, då saken skall pröfvas af en jury, då den tillika skall underkastas det allmänna vettets slutliga dom, så bjuder mig aktningen mot alla dessa att söka gifva dem en ledning för sitt omdöme, och det är hvad jag här ernar göra. Hvad är åtalets föremål? Månne något handgripligt factum, månne någon handling af lugn, allvarlig prosaisk natur, som kan mätas med lagens tumstock och vägas på den juridiska prosans vigtskål? Nej, det rörer något, som i alla tider ansetts vara af en lättare, oskadligare natur, något, hvari ännu ingen sökt dechiffrera hvarje ord, hvarje fras, hvarje comma, något, som man, äfven under tvångets värsta tider, medgifvit en viss grad af frihet, med ett ord: ett poem. I alla århundraden, hos alla folkslag har licentia poelica, det vill säga en loftig frihet hos poeten, antagits som grundsats, och hvad som kommit den stränge granskaren att rynka på pannan eller den allvarlige domaren att väpna sig med lagens bokstaf hos prosatören, har fått passera oanmärkt hos skalden. Det närvarande åtalet mot poemet Preussens Konung, är säledes ett undantag från regeln. Mig torde emedlertid tillåtas att, till dess försvar inför det oväldiga omdömet och det sunda förnuftet, åberopa denna regel. Författaren har, skrifvande under inflytandet af tidens händelser och tidens mening deröfver, talat till tidens barn på poesiens språk, och väntar med skäl att bedömas enligt dessa förhållanden. Det förtjenar då tagas i betraktande: hvad hafva dessa händelser sagt honom? Hvilka sådana gruppera sig omkring hans ämne: Preussens Konung, och huru har det allmänna omdömet yttrat sig deröffer? Det är hvad jag med några få drag skall söka visa. Såsom premiss måste jag emellertid erinra, att termen Prceussens Konung ej får tagas efter bokstafven såsom åsyftande individen, den kongl. personligheten, hvars enskilda handlingar skalden ansett fridlysta. Dermed menas och skall alltid menas: den Preussiska regeringen, den Preussiska styrande makten, hvars högsta representant konungen visserligen är, men som, enligt den konstitutionella princip Preussens monark sedan 40 månader hyllat, ej kan tänkas utan sina ministrar, således i begreppet sammanfallande med dem, och som, äfven i en absolut stat, enligt allmänna folkmeningen, betyder ganska litet utan verkställare af sin vilja. Skalden har således icke afsett hvad personen Fredrik Wilhelm enskildt gjort eller låtit, utan hvad regenten offentligen gjort i öfverensstämmelse med sina rådgifvares mening, kanske på deras förslag, åtminstone understödd af deras medverkan. Kastom då en blick på hvad. denna moraliska person, Preussens Konung, gjort under de sista 24 månaderna. Då den förenade Preussiska landtdagen öppnades i Berlin den 44 April 1847, höll konungen ett tal, som räckte trefjerndels timma och af honom utantill upplästes. Häri klagade han öfver att en mörk förderfvets anda råder hos en del af pressen, en anda af omstörtning och den fräckaste osanning. Dessa ord voro en slags krigsförklaring mot en annan moralisk person: tryckpressen, och bör man då mindre förundra sig öfver om ej den sålunda apostroferade kan hysade allra vänskapligaste tänkesätt för den, som mot henne kastat utmaningshandsken. Vidare yttrade konungen: mitt folk vill icke något representanternes medregentskap, höghetens försvagande, suveränitetens delning, inskränkning uti sin konungs maktfullkomlighet, hvilken burit så välsignelserika frukter,. Sedermera heter det, att ständers framställning af sina meningar skulle nödvändigt föra till invecklingar med kronan, hvilken efter Guds och landets lag och egen fri bestämmelse skali herska, men icke regera efter majoritetens vilja så framt icke Preussen snarligen skall inom Europ: blifva ett blott betydelselöst ord. Jag gifver ede mitt kongl. ord; att jag icke skulle hafva kallat eder om jag trott eder annorlunda uppfatta eder kallelst eller hysa lusta efter rollen af så kallad folkrepre sentation, och slutligen förklarar konungen högtid igt att det icke skulle lyckas någon jordisi makt att förmå honom att förvandla det naturliga hos Preussarne genom sin inre sanning, så mäktig förhållandet mellan konung och folk till ett konven tionelt eller konstitulionelt. Hans majestät skull byarken nu eller någonsin medgifva att ett skrifve blad, likasom en annan försyn, tränger sig emella Herran Gud i himmelen och hans land, för att re gera det med sina paragrafer. Hvem skulle, efter denna försäkran, väga tänk sig möjligheten af ett frånträdande af dessa grund satser, af en eftergift för denna lustar, af ett vi kande för någon jordisk makt. med ett ord att f