Aftonbladet – 26 januari 1849, sida 1

troligen emedan det var hjerfats... att ingen tillät sig den minsta hänsyftning på dem. De vexlade således endast skälmskt leende ögonkast, som om de velat säga: jo. jo, det har sin riktighet! Och Bernhard, hvars fantasi sväfvade bland idel ljus, utan minsta skymt af skugga, märkte intet; En ung kornett, som behöft bita tungan al sig för att kunna tiga, beslöt likväl att, då han ej vågade vidröra Bernhards förhållande, tala om en annans... ty om kärlek måste han tala..-. Nå, ryttmästare I utbrast han, jag slår vad att du omöjligt kan gissa hvad som inträffat medan du varit borta... .D.. Och jag slår vad att du vinner det vadet! genmälte Bernhard; )ty hur skulle jag kunna det?... Men hvad har händt? Din mine är:så vigtig ... Jo, lilla Iwo har blifvit kär. SIwo, kär? den pojken?x Nej, hör på honom bara! liksom rman inte skulle få bli kär förr än man vore 28 år gammall Karl bör man väl åtminstone vara! Men faran är väl inte så stor. I likhet med andra pojkar, som söka sutmärka sig med att visa huru grymt deras sårade hjertan lida, har han väl till föremål för sin ömma låga vält något fruntimmer om minst sina 25 år, och då botar kärleken sig snart. I Vi äro inte i stånd att upptäcka i bvem han är kär. Hur, för tusan, kan ni då säga att han är det? Han har väl inte förälskat sig i någon skogseller hafsfru heller ? Det vete fan, men kär är han, det är säkert! Han suekar, han har ingen to, han har feber, och ögonblicket derefter äro hans händer kalla som is. Han talar för sig sjelf... han måtte visst blifvit tvungen att lemna sin sköna. qvar hemma; ty jag hörde honom tydligt uttala namnet Bertha, och så heter ingen här. Men tyst! här ha vi generalissimus med allt främmande, som kommit. De uppställde sig i rad, och lemnade rum för prinsen, hvilken, nådigt nickande åt dem, passerade förbi med sin svit, och närmade sig den för morgondagens bal uppresta salongen, hvarvid just nu sista handen lades. Bernhard och hans kamrater följde.